Ja gott folk det är så dags på året. Den är älskad och hatad och upptrissad och missförstådd: Stockholm Pride brisserar med konfetti och regnbågar över huvudstaden. Media svämmas över av för och emot, debattörer för “båda sidor” har slipat argumenten sedan förra gången och nu går de nästa rond i kampen för vem som ska gå segrande ur fajten i år.
Som vanligt höjs rop som hävdar att vi kan lägga ner hela skiten eftersom vi nu på allvar är integrerade, en firad och respekterad del av befolkningen. Ja, det är främst från traditionellt håll som dessa röster hörs. Naturligtvis från dem som själva aldrig har behövt utstå spott och glåpord och våld på grund av sin längtan att få älska och leva tillsammans med en människa. Dock är argumenten lite mattade från traditionalisternas håll. Det är liksom lite svårt att verka trovärdig i sitt påstående att Pride spelat ut sin roll när vi de facto ser hur situationen ser ut i Ryssland, Uganda och en uppsjö Arabiska länder.
Förra året vid den här tiden länkade jag till Elisabeth Sandlunds artikel i den Kristna tidningen dagen. Hon tyckte att Pride var osmakligt och att hbtq-människor var degenererade. I år är hon mer försiktig, hon känner sig tvingad att åtminstone nämna situationen för HBTQ-personer i andra länder. Men det sker ändå på ett lite undanglidande sätt för här i Sverige är ju kampen redan vunnen, menar hon, och därför borde man lägga ner Pride. Festivalen är en intern angelägenhet menar hon, som bara angår hbtq-personer och inte de “normala” (min tolkning av hennes text) som bor eller gästar Stockholm.
Elisabeth har fel. Pride har blivit ett naturligt inslag i städer runt om i Sverige. “Normala” människor viftar med prideflaggor utmed gatorna eller går rentav med i tåget själva. Turister halar fram kameran och hejar på och fotar. Pride är inte en intern angelägenhet. Pride är karneval! Pride är den naturliga önskan till lek och frihet och möte, som alla människor känner. Osvenskt? Ja så det svider i ögonen! Anti-Lutherskt? Ja för tusan! Anti-arbetslinjen? Ja, tack och lov!
Pride handlar inte om mina rättigheter, det handlar om mina och dina och allas. Ett samhälle som förtrycker delar av befolkningen är ett osunt samhälle. Ett land där somliga människor kan nekas basala rättigheter är ett strängt och livsföraktande land. Tack vare åratal av arbete från grupper som RFSL och RFSU, tack vare åratal av arbete från modiga individer som tagit plats och varit obekväma har vi, ja VI (du och jag och alla), rättigheter som låter oss bygga ett gott och värdigt liv. Så kom inte och säg att Pride inte har ändrat attityderna! Om inte annat så har HBTQ-människorna själva byggt upp självförtroendet tillräckligt för att inse sitt värde i ett samhälle som inte alltid stöttat och gett näring åt dem.
Nej Elisabeth, Pride har inte spelat ut sin roll. Nej, HBTQ-rörelsen är inte paradoxal och “slår knut” på sig själv. Det handlar om en skara människor som kämpat länge, och stundtals med gräsliga förluster, för att få samma rättigheter som du. Vi har kommit långt men vi är inte ända framme. Inte än.