De senaste åren tänker jag allt oftare att vi talar om arbetet med klimatomställning på ett alltför instrumentellt sätt. Vi talar om teknik, investeringar, gröna elnät, batterier och utsläppsmål. Allt det här är förstås nödvändigt – men är det inte något som saknas i samtalet? Är det god pedagogik att antingen bara hålla fram de negativa konsekvenserna om vi missar omställningen, eller att fokusera på främst de ekonomiska vinsterna av en global transformation? Politiken argumenterar för investering av miljardbelopp i teknisk infrastruktur. Men vem investerar i den kulturella infrastrukturen för ett fossilfritt samhälle?
Agenda 2030 är i grunden en global värdekompass. De 17 målen omfattar inte bara klimat (mål 13), utan också hållbara städer, ansvarsfull konsumtion, utbildning, jämlikhet och fredliga samhällen. Det är ett ambitiöst försök att formulera en gemensam riktning för mänskligheten. Men även den mest genomarbetade agenda förblir ett dokument om den inte får kulturellt fäste. En kompass fungerar bara om människor faktiskt vill röra sig i dess riktning. Här blir begreppet mjuk makt centralt.
Joseph S. Nye beskriver soft power som förmågan att påverka genom inspiration och attraktionskraft snarare än genom tvång. Det handlar om att göra en världsbild, ett sätt att leva eller en uppsättning värden så legitima och tilltalande att andra vill orientera sig mot dem. Översatt till klimatfrågan blir det en avgörande fråga: Hur gör vi ett mer återhållsamt, ekologiskt ansvarstagande liv attraktivt? Hur gör vi hållbarhet till något människor vill identifiera sig med – snarare än något de känner sig tvingade till?
Vi kan inte lagstifta bort törsten efter statusprylar. Vi kan inte skämma människor till att avstå flygresor eller köttbitar. Men vi kan gestalta nya normer. Det är här jag menar att vi måste tala om kulturell infrastruktur – som en form av mjuk makt i praktiken.
Vad är kulturell infrastruktur?
Det vanligaste, när vi talar om infrastruktur, är elnät, vägar, vårdapparat och liknande. Men varje samhällsomställning behöver också en symbolisk, intellektuell och kulturell infrastruktur, som hjälper oss att pröva hur det skulle kunna se ut. Till exempel:
– berättelser som gör framtiden möjlig att visualisera
– positiva bilder som gör en hållbar livsstil attraktiv
– offentliga rum som gestaltas för att bära gröna värderingar
– utbildningssammanhang där ekologisk medvetenhet fördjupas
– konstnärliga praktiker som prövar alternativa sätt att leva
– nya gemensamma och positiva symboler för mening och förändring
– kollektiva erfarenheter som bygger tillit och gemenskap
– nya bilder av hur framgång och välstånd kan se ut
– ett estetiskt och etiskt språk för relationen mellan människa och natur
Det här är exempel på den mjuka makt som avgör om Agenda 2030 uppfattas som en administrativ plan – eller som en vision för någonting som faktiskt är möjligt.
För mig har det blivit tydligt att klimatkrisen inte bara är en energikris. Den är också en föreställningskris. De flesta vet att klimatförändringarna är verkliga, ändå förändras våra beteenden långsamt. Jag tror inte att det främst handlar om okunskap, utan om identitet, livsstil, status och begär – om våra bilder av vad som är ett gott liv. Så länge överkonsumtion signalerar framgång och myten om ständig tillväxt uppfattas som självklar, kommer tekniska lösningar att arbeta i motvind – särskilt i perioder av global kris.
Konst, kultur och bildning har länge behandlats som ”lite vitterhet till kaffet” – dekorationer runt samtalsbordet när politiken och storfinansen möts. Men i ett mjuk-maktsperspektiv är det just här den långsiktiga påverkan sker. Kulturen tar ut riktning och hjälper oss att hålla kursen. Den gör det genom att omforma föreställningar och rikta kollektiv energi.
Om vi menar allvar med Agenda 2030 och klimatomställningen måste vi tala om kulturell – eller narrativ – infrastruktur med samma seriositet som vi talar om teknisk. Annars finns risken att även de bästa lösningarna inte fäster i människors vardag.
För egen del innebär det att jag inte kan betrakta det konstnärliga arbetet som neutralt. Att estetiskt gestalta omsorg, att hålla fram berättelser som visar människans potential till icke-exploaterande relationer, att skapa – inte bara motbilder, utan bilder av attraktiva alternativ – i offentligheten är för mig ett sätt att ta del i den mjuka makt som formar vår gemensamma framtid.
Eller följ på instagram:
