Jag ser mig omkring i min närmiljö. Jag tar del av/ i diskussionerna. Jag funderar över samtiden och de utmaningar som vi alla, oavsett livsåskådning och världsbild, måste tackla inom en snar framtid.
Det verkar finnas två dominerande tankestråk för hur man ska hantera en pluralistisk värld:
1) Göra motstånd mot allt främmande genom att hävda den egna nationens (religionens, kulturens, traditionens, ekonomiska klassens, könets etc) suveränitet och moraliska överlägsenhet i relation till alla andra inom samma kategori. Män över Kvinnor, “Infödda Svenskar” över Invandrade, Hetero över Homo, Medelklass över Prekariatet, etc. Detta kallas populärt för intolerans.
2) Laissez-faire (låt gå). Alla kulturella uttryck är lika bra. Alla människors egenheter är okej. Alla religioner och åsikter har rätt att finnas, uttryckas och spridas. Detta kallas populärt för tolerans .
Jag skulle tippa på att de flesta människor ser sig själva som goda och hyggliga individer. Var och en antar antagligen att just deras åsikter och livsåskådning är den rätta i myllret av möjliga åsikter. Är man “intolerant” så kommer man med stor sannolikhet att provoceras av oliktänkare medan den som är “tolerant” inte provoceras av någon (utom de intolerantas åsikter som ju måste skys som pesten.)
Jag tror nu inte att detta är hela sanningen. I ett demokratiskt samhälle måste vi inte bara tolerera somliga olikheter utan dessutom aktivt fira dem. I ett demokratiskt samhälle måste vi också vara “intoleranta” mot somliga andra uttryck eftersom dessa står i strid med vissa av våra “toleranta” värderingar. Här menar jag att det inte sällan slutar med en intellektuell kortslutning. Hur kan vi, i en anda av tolerans, vara toleranta mot värdesystem som själva är intoleranta? Ser ni vad jag menar? Jag menar att vi kortsluter själva grundvalen för ett “tolerant” samhälle om vi tolererar det intoleranta..
Snurrigt?
missförstå mig rätt, jag förespråkar inte att vi ska inskränka åsikts- och yttrandefriheten, jag menar att vi tydligare behöver ta ställning FÖR vissa värderingar och aktivt kämpa för dessa. Detta då till skillnad från att inte vara MOT någonting. Det är inte samma sak trots allt!
Klassisk demokrati var inte särskilt demokratisk i vår nutida mening. Fria män (till skillnad från slavar och kvinnor… ..två kategorier som i och för sig kanske inte var så olika..) kunde delta i val av makthavare som sedan styrde under en viss tid. I sin begynnelse betydde detta endast att folket (demos) skulle styra (kratos) genom röstning. Detta är någonting som inte har varit särskilt ovanligt egentligen under historien: makt by proxy – genom ombud, har förekommit på många ställen och ofta bestått av ett råd av mer eller mindre folkvalda representanter, “äldste”, och liknande.
Vad menar vi med demokrati idag? Fenomenet demokrati förstås väldigt olika på olika platser och i olika kulturer men jag kan inte låta bli att tänka att det, oftast slarvigt, pratas om “demokratiska värderingar” som någonting särskilt fint och förädlat. Idén om Demokratiska Värderingar innebär ju, i grunden, att de samhällsbärande berättelserna konstant ändras på det godtyckligaste sätt i enlighet med de åsikter som råkar vara i majoritet vid tillfället. Vi använder alltså inte längre ordet i dess instrumentella, basalt beskrivande, form. Ordet demokrati har kommit att betyda någonting annat, någonting som laddats med värde. Demokrati = bra, ickedemokrati = dåligt.
Vad är då demokrati? Hur ska vi samsas om, och skydda, de demokratiska värderingar som vi, i toleransens namn, säger oss vara bärare av?
Jag tror att ett första steg är att sluta vara naivt (alltså oreflekterat) “toleranta” eller “intoleranta”. Vi måste börja med att aktivt vara FÖR någonting framför passiviteten det innebär att inte vara EMOT något. Är jag FÖR människors lika värde och rätt till frihet, glädje, äventyr, emancipation så kan jag de facto inte samtidigt vara implicit FÖR (i bemärkelsen inte aktivt EMOT) hederskultur i politikens eller religionens namn. Jag kan inte samtidigt stå på människors sida om jag inte också gör motstånd mot det som är inhumant och drakoniskt. Jag menar alltså att “toleranta” människor måste sluta stötta intoleransen genom att tolerera den!
Slutligen: det är en fråga om agens, om att aktivt utöva sin tilltro till “demokratiska” principer såsom allas rätt till frihet, kunskap, hälsa, trygghet, lycka etc. Vi måste alltså sluta att “inte vara emot någonting” och istället börja definiera vad vi vill verka för. Innan vi kommer till den punkten kommer dessvärre demokratin att vara ett verktyg för pöbeln. De friheter och rättigheter vi tar för givet idag är inte heligare än att en folkomröstning kan ta dem ifrån oss.
Bara en tanke liksom
