Upprop för den fria Scenkonsten

Nu är det gala och festivalyra i Göteborg i en vecka. Den årliga Dans och Teaterfestivalen har börjat och programmet är fullspäckat.. ..den som har tid och råd kan få sig en redig portion konst i färgglada typers sällskap. Göteborg brukar kallas Sveriges största småstad och jag, som före detta Londonbo, kan inte annat än hålla med om att vi inte riktigt uppnår den kritiska massa som krävs för att få till en sjudande underground-scen. Under Dans och Teaterfestivalen förgylls dock staden av lite mer Sprak och Fest och Färg (för att låna in en referens till 80-tals serien “Fragglarna”).

Igår deltog jag i ett upprop för den fria scenkonsten – ett samarbete mellan Danscentrum, Teatercentrum och Teaterförbundet. Inför publik redogjorde vi för konstnärers situation i en dialog med politiker från både kommun och region. Vi blev personliga. Vi blev (lite) arga. Vi blev till slut hoppfulla.

Uppropet innebär bland annat att Staten måste fördubbla anslagen till konst och kultur. Oftast räcker de pengar man får till antingen löner eller konst och då är det oftast konsten som vinner. Konstnärerna själva lever ofta i en fattigdom som är svår att förstå för den som har ett fast arbete inom en annan sektor av samhället. Det är inte ovanligt att en frilansande konstnär plockar ut motsvarande 3 månaders medelinkomst-lön under ett år, övriga månader lever man på smulor. Det är privatekonomisk svångremspolitik som gäller och det blir till att gå med mössan i hand till mamma och pappa eller vänner.

Någon menade nyligen att vi konstnärer får “skylla oss själva” som går in i detta yrke med öppna ögon gällande vilka förhållanden som råder. Personen ifråga tyckte också att det var uselt att vi har anspråk på en dräglig inkomst på grund av detta vårt medvetna val. Det är väl viktigare, menade hen, att sjuksköterskor får en ordentlig lön. Detta är okunnigt och dumt på många sätt! Man kan ju applicera argumentet ovan även på sjuksköterskorna: “du har valt själv, skyll dig själv”… Dessutom kan väl inte ALLA bli advokater, läkare och andra högstatus/ högavlönade yrken?

Konsten behövs. Vi behöver smal konst. Vi behöver provocerande konst. Vi behöver konst som tvingar till eftertanke, som konfronterar, som inte släpper taget. Vi behöver ha konst som inte bara följer marknadens logik: “jamen kan du inte bara göra föreställningar som jättemånga vill se?” Nej svarar jag på detta. Konst är public service, det smala och obskyra måste få finnas. Konsten är radikal politik i praktik – den gör någonting med människor. Skakar om. Väcker dom.

Jag är konstnär. Jag arbetar inte med min “hobby”. Jag arbetar inte med “någonting jag älskar”. Konsten är mitt jobb. Det politiskt. Det är innovativt. Jag är med och bryter ny mark för vilka tankar som är möjliga att tänka. Det är dags att konstnärer får den del av kakan som vi donerat till samhället, genom ideellt arbete, under så lång tid!