Jag är inte “guds bästa barn”. Jag är inte odelat altruistisk. Jag har många fel och brister. Det kommer liksom med jobbet att vara människa att man ställer till det ibland, blandar bort korten, går bort sig och gör bort sig. Det är precis så det ska vara. Det är sådana vi är.
Vi har även kapacitet att göra gott, vara förlåtande, lekfulla, generösa. Det är precis som det ska vara. Vi är sådana också.
Som konstnär och människa uppvuxen i Sverige har jag fått många chanser här i världen. Jag har haft den fantastiska förmånen att kunna utöva min mänskliga rättighet att bilda mig och att förverkliga mig själv på ett sätt som är närande för det mänskliga i mig (ja alla aspekter). Jag använder inte ordet självförverkligande i en nyliberal mening där en människa per automatik blir sann genom att arbeta, förmera kapital och att vara “fri” att välja skola åt sina barn eller vårdcentral när det stramar i halsmandlarna. Självförverkligande innebär i mitt språkbruk att förverkliga, att manifestera, den inre människan – hennes drömmar, längtan, potential. För mig handlar det om att göra den inre människan verklig. Det handlar om att träda fram och att träda ut i världen. Kanske är det faktiskt en sorts andra födelse och hela vägen fram till det ögonblicket då du korsar tröskeln är en förlängning av fosterstadiet? Jag ser många foster därute i världen. De tror att de är vuxna och ansvarsfulla individer eftersom de sitter på tunga positioner och fattar beslut med konsekvenser för många. Men man blir inte automatiskt en sann människa av att ha makt eller ansvar eller rikedom. Man blir sann av att sluta spela ett spel med sina medmänniskor. Man blir sann när man slutar spela en roll inför andra.
Livets spel kan inte “vinnas”. Jordens resurser är ändliga och kan ta slut. Ekosystem kollapsar med varje ny “vinst” i spelet. Spelet är inte verkligt men det har verkliga konsekvenser för myriader av människor och arter på planeten.
Livets spel kan inte vinnas men många spelar spelet som om de kunde kamma hem storkovan.
Om bara några dagar är det val och jag personligen hoppas på en röd-grön-rosa regering som utgång av folkets vilja. Jag hoppas att allt fler ser bortom spelets illusion och inser att ingen kan vinna så länge vi försöker blåsa varandra eller stärka den egna positionen. Jag talar i egenskap av en människa som givits mycket och som vill ge någonting tillbaka: min resa och mitt liv hade aldrig fått utvecklas som det har gjort om jag växt upp som offer för nuvarande politik. Det är dags för oss som har det okej, eller rentav gott, att glänta på dörren så att någon annan får samma chanser som vi själva fick en gång.
Om bara några dagar är det val och jag hoppas att folk äter en stadig frukost, att alla som vill får chansen till ett härligt ömsesidigt ligg med någon de älskar och att folk tar på sig bästa söndagskostymen inför denna demokratins högtidsstund. Demokratin är skör och ofullkomlig precis som vi människor men den är också ett verktyg där fria och sanna människor utöver makt gemensamt. Jag längtar efter ett samhälle där människor är så trygga och fria att de kan förverkliga sig själva, träda fram, manifestera den inre människan i hennes fulla potential. Jag längtar efter ett samhälle som inte styrs av ofärdiga och rädda individer som försöker manövrera ut varandra i jakten på nästa kvadratmeter odlingsareal eller oljefat. Jag längtar efter ett samhälle där vi möts som jämlikar och där vi tjusas över varandras olikheter. Men ett sådant samhälle måste börja med att en dörr ställs på glänt…
Freï von Fräähsen zu Lorenzburg