Hallåja, solen återvänder med lite ljus och lite värme. D-vitamin-fattiga själar kan lapa sol genom porerna och börja snegla på möjligheten att ta fram lilla vårjackan.
Jag pluggar just nu på ett masterprogram på högskolan för scen och musik i Göteborg. Inriktningen är “Contemporary Performative Arts” och mitt masterprojekt behandlar monster i det offentliga rummet. Utrustad med en kamera, lillebrorsan och bästa väninnan (som moraliskt stöd) placerade jag min skrattande kropp på olika ställen i stadsbilden och släppte loss. I början var det lite knaggligt, att skratta högt och länge är fysiskt ansträngande, men när en viss tröskel passerats började jag uppleva en känsla av svindel och frihet.
Min teori är att när någon bemäktigar sig rätten att betrakta/stirra/glo på “monstret” så kommer man i samma ögonblick att göra sig själv mer synlig för den som man stirrar på. Monstret (fjollan, den dödssjuke, den handikappade, immigranten, tiggaren, den hemlöse eller den skogstokige etc) reduceras till ett objekt, en funktion som bär ett socialt stigma så att alla andra ska kunna slippa undan och gömma sig bakom normalitetens kjolar. När du stirrar på Monstret glömmer du ofta att monstret också ser dig. När du stirrar på monstret, fascinerat och äcklat eller bara nyfiket, glömmer du att hålla koll på din egen sociala mask. När du absorberas av seendet gör du dig själv mer naken för monstrets blick. Hon ser din avsky och nyfikenhet och ohyfs. Mitt masterprojekt vill fånga det ögonblicket och förstora det så att du får syn på dig själv när du placerar dig själv i en moraliskt överlägsen roll gentemot det monster du dömer ut med din blick.
Här kommer lite skrattande kropp, håll till godo:
Vi ses i vimlet