Kära medmänniskor, medborgare, kamrater
För nästan en vecka sedan gick jag i den årliga regnbågsparaden i Göteborg. Det har uppskattats att 12 000 åskådare hejade på de 8500 som gick, eller på olika sätt rullade, i paraden. Det var ett kärlekens triumftåg som ringlade sig från Götaplatsen till Trädgårdsföreningen och efteråt var alla eniga: deltagandet i årets parad var ett all time high.
Idag tar Värmland över stafettpinnen och jag blir uppriktigt glad över att se så många trotsa det instabila vädret för att delta. I vår parad kommer vi samman i en högtidsstund där vi firar friheter och rättigheter som vi har nu, men som inte var självklara för bara en kort tid sedan. I Pridefestivalen finner de tystade modet att överrösta den motvind de har kämpat i så länge. Sådant mod växer ur gemenskap och den trygghet som gemenskapen innebär. I Pridefestivalen finner vi ork att forcera de backar som många av oss fortfarande kämpar för att gå eller rulla sig uppför. Solidaritet och omsorg om varandra skänker kraft under dagar av motlut. Bakom Pridefestivalens regnbågsbanér tågar familj, vänner, grannar och främlingar. Vi vet inte allt om varandra men vi vet att vi kämpar för samma sak. Respekt. Frihet. Rätten att vara stolt över, och rätten att få vila i, den du är.
Idag firar vi Pride här i Karlstad. Då går och rullar Transpersoner, fjollor, lesbianer och bissar och transor ut på gator och torg. Vi gör det inte bara för att synas men för att syna samhället i sömmarna: Det samhälle som vi idag med självklarhet bidrar till bygget av och ser som vårt. När vi manifesterar på detta sätt, kollar vi pulsen och temperaturen på samhället. Ja, det ÄR lite öppnare. Det ÄR lite tryggare. Det ÄR lite hyggligare. Så har det inte alltid varit. Så ser det inte ut överallt på vår jord. HBTQ-personer förföljs, misshandlas och dödas runtom i världen. Vi får inte vara likgiltiga inför detta. Vi som har det förhållandevis bra måste tala för dom som inte själva kan bråka och kräva respekt. Jag vill gå så långt som att säga: detta är vår förbannade plikt.
Det gångna året har jag engagerat mig för T:et i HBTQ. Transpersoner bemöts med okunnighet och respektlöshet och är fortfarande fritt byte som föremål för buskisskämt i populärkultur såväl som fikarum på landets arbetsplatser. Transpersoner jag känner rapporterar att de behandlas (om de behandlas alls) dåligt i vården. Det som skulle, som borde, vara en fristad är ofta bara ännu ett sammanhang där transpersonen kläs av kläderna, identiteten och värdigheten inför en dömande och okunnig blick. Vi vet att transpersoner oftare mår dåligt och oftare skadar sig själva än andra grupper i samhället. Dessa människor kämpar ofta hårt i tysthet för att klara sin vardag. Att dessa okända bröder, systrar och henspersoner fortfarande glöms bort är en skamfläck på regnbågsfanan och för det vidare samhället. Den fläcken ska bort! Vi måste solidariskt höja våra röster för dom som inte kan eller orkar själva. Vi måste solidariskt höja våra röster på samma sätt som familj, vänner och allierade en gång höjde rösterna för det H och B som ingår i regnbågsfolket!
Gå eller Rulla. Alla vill knulla! I regnbågsfestivalen i Göteborg hade jag turen att gå precis framför ungdomsförbundet Unga Rörelsehindrade. Detta häftiga gäng krävde att få synas och höras, inte bara som människor, men också som sexuella varelser. Vi lever fortfarande i ett samhälle som är anpassat för den som går, springer och dansar med lätthet på två ben. Vårt samhälle är anpassat för den som med lätthet läser och hänger med i samtidens galna medieflöde. Vårt samhälle är anpassat för den grupp människor som går under det snäva epitetet ”Normala” och vi har en särskild blinda fläcken för funktion. Ett samhälle är inte handikappanpassat bara för att det finns ramper, bredare dörrar och toaletter och tillgång till assistans. Nej, det är vi som ännu inte har någon funktionsnedsättning som måste handikappanpassas. Vi måste göra det till en vana att se och förstå de utmaningar som våra medmänniskor står, går eller rullar inför. Rätten till kärlek och en egen sexualitet är någonting som HBTQ personer har kämpat länge för. Vi har kämpat för rätten att bli bemötta som människor och inte bara som Bögen, Flatan eller Transan. Här har vi nu en gemensam kamp kvar: Likaberättigande och lika tillgång till samhället är en fundamental rättighet och kampen är inte vunnen förrän alla är med!
Priderörelsen skälls ibland för att vara glättig och ytlig, snuskig och ”osvensk”. Samtidigt privatimporteras en osvensk högerextremism från kontinenten. Det är dags att vi stänger våra gränser… …för hatet och de dumheter som kommer i dess kölvatten.
Nu spolar Europa ut en brunsvart diarré av fascism och nazism ur tidigare dolda håligheter. Somliga av oss som drar på sig stövlarna och marscherar i takt och somliga av oss hejar på när grannar förvandlas till fiender över en natt. Detta hotar säkerheten för de av oss som inte har en vit hudfärg, de som kanske inte är födda inom landets gränser, de som talar vårt gemensamma språk med brytning. Vi måste tala om den vithetens blinda fläck som innebär att de privilegierade, det vill säga vit medel- och överklass, det vill säga vi, inte förstår och tar på allvar det utanförskap och de svårigheter som våra medborgare möter i sina liv. Jag har vänner som dagligen utsätts för kränkande kommentarer, korkade påståenden och okunniga rasistiska fördomar. Dessa mina vänner upplever att folk tar sig friheter gentemot dom på basis av hudfärg, religion, ursprung. Jag har vänner som blir tillfrågade av främlingar om det går för sig att känna på deras hår eller om det är sant att svarta har rytmen i blodet. Det får inte vara andra regler som gäller när vi möter människor som inte ser ut som vita nordbor. Vi som kämpar för HBTQ-personers rättigheter måste göra upp med den vithet som fortfarande präglar debatten för verkligheten är den att vi är en mångfacetterad och mångfärgad rörelse. Misslyckas vi med detta är vi inte värdiga att föra regnbågen som symbol för vår kamp.
I år är det val och då har vi chansen att göra någonting verkligt viktigt. Vi har chansen att tända en fyrbåk som signalerar att vårt land vägrar att gå in i mörkret tillsammans med Europa där fascistiska krafter är på uppgång. Jag hoppas att Mitt Sverige, att vårt Sverige, går till val med hjärtat och förnuftet. Jag hoppas att medborgarna förmår att föreställa sig en häftigare politik än blockpolitikens futtiga kamp om hundralappar hit eller dit. Jag hoppas att vi vågar lita på kraften i att vilja det goda för varandra. Om ett år ses vi igen och till dess: gör allt ni kan för att göra världen till en snällare och häftigare plats.
Tack
Frej von Fräähsen zu Lorenzburg