Prinsens kropp är farlig. Den är avskild från alla andra kroppar, den är särskild i jämförelse med undersåtarna, den är upphängd mellan himmel och jord och den förevisas för massorna som ett heligt objekt att både frukta och sukta efter.

Från sin plats utanför och ovanför utgör Furstens kropp ett skådebröd för allmänheten. Han reduceras, enligt antropologen Mary Douglas teorier, till ett objekt att titta på men som inte får beröras. Han placeras i kategorin ”Tabu” – ett tillstånd som inte gör skillnad på heligt eller orent utan bara innebär ett generellt förbud mot direkt interaktion. Genom sin upphöjdhet och “farlighet” utgör Fursten också ett indirekt hot: Han tycks säga: “Jag ser dig, Undersåte” och detta yttrande är ett eko av den Himmelske Furste med vilkens nåde den jordiske motsvarigheten regerar.

Furstens farliga kropp kan också kallas hans “heliga” kropp. Gammal övertro gör gällande att fursten kan hela genom handpåläggning. Furstens kropp, i kraft av sin upphöjdhet och utvaldhet, har förvärvat en viss porositet som tillåter att han “läcker ut” lite av det himmelska majestät som gavs honom i kröningen. Den gode fursten är en källa som, genom Guds nåd, flödar över av välsignelser till fromma för de undersåtar som behagar honom. På samma sätt är Fursten också en mörk och farlig källa till olycka för den som misshagar honom. “Jag ser dig, Undersåte”, kan alltså innebära både lycka och olycka.

Fursten uppbär dubbla funktioner som skådebröd och offerbröd. Han är avsedd att beskådas och att fruktas – ett heligt objekt att åtrå men inte att efterlikna. Det är just furstens avskildhet och särskildhet som gör att han kan verka som furste. I detta är han också ett offerbröd. Han är den förnämsta produkten av rikets stamtavlor och dygder och hans placering på tronen är en offergåva och försoningsgåva till en allsmäktig och godtycklig himmelsk konung. Undersåtarna tycks säga: “Se, vi bär fram det förnämsta och heligaste till tabernaklet”. Detta är en avledande manöver för att fixera himmelens öga på ett utvalt objekt så att övriga samhället kan agera med viss frihet i synfältets utkanter. Fursten är till lika delar utvald av himlen och av undersåtarna. En ambassadör som flyter emellan sammanhangen och som äger karaktäristika av båda:

Antropologen Douglas undersöker olika kulturers föreställningar om renhet och fara i sitt arbete. Hon menar att saker som befinner sig på fel plats ofta ses som ett brott mot skapelseordningen. Varelser som i sitt väsen tycks blanda kategorier, eller som inte passar in i några alls, är avskyvärda: flygfiskar, fåglar som inte kan flyga och därför måste springa på marken, maneter, eunucker, transvestiter. I sin analys av Bibelns tredje Mosebok demonstrerar Douglas att olika renhets- och helighetslagar främst är en uppmaning att upprätthålla skapelsens ordning.

Tredje Moseboks lagar för renlighet och helighet handlar alltså inte i första hand om renlighet i betydelsen hygien. Det är snarare en sorts ”ras/art”- renlighet som åsyftas, det vill säga en ordning som inte sammanblandar kategorier av fenomen. Det är just i varje arts särskiljning som det heliga (HEL-iga – att vara komplett i sig själv) ligger. Man kan i det här sammanhanget säga att essensen av det heliga är att skala bort allt som inte hör till ett fenomens natur och med natur menas då att vila i den roll som givits dig i en oföränderlig skapelseordning. Hybrider tippar vågskålarna på ett sätt som bjuder in farliga influenser att invadera samhällskroppen.

Fursten är dock en hybrid som åtnjuter både himlens och jordens godkännande. Från sin position utanför och ovanifrån sammanblandar han himmelskt och jordiskt på ett sätt som manar till både fascination och fruktan. Han måste dock med nödvändighet vara ensam i sitt majestät, han är undantaget som bekräftar regeln. Därför är Furstens “farliga” kropp innesluten bakom palatsväggar och mänskliga murar av hovfunktionärer. Dels måste det heliga/farliga objektet skyddas från profana krafter och dels måste riket skyddas från den heliga och farliga strålning som läcker ut från Furstens kropp.