Nu har jag sett andra delen av Jonas Gardells “Torka aldrig tårar utan handskar” och jag känner en djup slitande smärta över det orimliga i att unga människor blev, och fortsatt blir, övergivna av dem som borde, nej MÅSTE finnas där för dem. Jag känner en ohygglig tyngd när jag tänker på hur privilegierad och lyckligt lottad jag är som får vara frisk, älskad, sedd, bekräftad och omhuldad medan andra skärs bort, med kirurgisk kyla och precision, för att de inte passar in. Jag grinar och snorar och vredgas för de ungdomar som kastas ut i kylan, för de som lider i tysthet och ensamhet, och i det ögonblicket svär jag att aldrig, aldrig mer respektera eller acceptera religiösa eller politiska övertygelser som driver in kilar människor emellan.
“Men jag låtsas att du inte finns…”
Jag kan inte acceptera att människor väljer att tro på en Gud eller Politik som kräver att de ska offra sina egna barn. Människooffer? Man offrar barnet för sin egen skull. Skär bort det sjuka så att man inte själv ska smittas av det sjuka/ syndiga/ onda?Vilken gräslig och neslig egoism. Hade jag haft barn hade jag varit beredd att utmana både himlar och helveten för att skydda mitt barn. Hade jag haft barn hade jag aldrig kunnat sitta och gotta mig på ett himmelskt saftkalas i evighet i vetskapen om att mitt barn fick stå utanför. Det är den yttersta skändligheten.
Jag kan inte förstå, vill inte förstå det horribla i att lämna sitt barn och sina medmänniskor åt sina öden. Jag kan inte förstå, vill inte förstå känslokylan hos dessa rena och rättfärdiga människor som “går till paradis med sång” och som utan en tanke lämnar oss andra i sticket.
Jag har sett andra delen av Jonas Gardells “Torka aldrig tårar utan handskar” och jag skälver, och kväljer och sväljer ett tyst skrik av fasa för dem vars liv slogs (och fortsatt slås) i spillror och som dömdes (och fortsatt döms) ut och rensades (och fortsatt rensas) bort. Jag känner sorg över tingens tillstånd men också en djup tacksamhet för att denna hjärtskärande berättelse visar på den horribla nakna sanningen för så många. Det handlar om människorna, glöm aldrig det. Det handlar om att ta hand om varandra, glöm aldrig det. Det handlar om att förvalta tiden, närheten och sin egen mänsklighet. Glöm det inte. Gör det varje dag. Börja nu.
Frej von Fräähsen
