Athena Farrokhzads val av titeln ”Vitsvit” innebär både en bokstavlig och en metaforisk beskrivning av innehållet i en dikt som omspänner sextio sidor. Boken bär på flera lager av estetiska val som kan läsas symboliskt: Texten är monterad som utskrivna Dymo-etikettband med vit text mot glesa svarta remsor mot boksidornas vita papper. Den visuella effekten skapar i sig en dramatisk uppmaning att läsa texten och ögat fångas av en kontrastverkan som formgivningen skapar. Vit text mot svart bakgrund erbjuder läsaren en bokstavligt talat ”Vit Svit”.
Temat i denna vita dikt är den icke-vita personens perspektiv av främlingskap och nostalgi, av längtan till frihet men också av ett kollektivt arv av trauma, och texten skrivs fram i form av symboltunga citat eller ihågkomna repliker av diktjagets omedelbara familj. Mor, Far, Bror, Mormor och Morbror talar i texten men läsaren får aldrig höra diktjagets egen röst även om hen ofta är den som blir direkt tilltalad.
Den visuella aspekten av bokens layout kan inte passeras utan en kommentar. De svarta banden med vit text inramas av stora tomma ytor på sidorna. Det är svårt att läsa texten och man blir nästan bländad av allt det vita. Effekten får mig att associera till ordet ”snöblindhet” och tänka att den rasifierade främlingens möte med svensk kultur, och svårigheten att urskilja detaljerna i det obekanta, mycket väl kan skapa en känsla av att bli bländad.
Dikten inleds med en kort introduktion som också ger oss kontexten, en horisont att läsa från: Personen som kallas ”Min mor” kämpar för att tvätta bort färgen ur sitt tal och sina seder. Hon kämpar för att erövra det svenska och att passera som mindre främmande. Därefter befolkas boken av okroppsliga röster som redogör för sin version av en berättelse som handlar om flykt, upplevt svek, längtan och svårigheten (ibland oviljan) att anpassa sig. Kanhända är de okroppsliga rösterna internaliserade versioner av diktjagets släktingar? Kanhända symboliserar de minnen, och ett samvete som känner skuld över förräderiet mot ett alltmer bleknande minne av en avlägsen kultur som också är, eller åtminstone borde vara, diktjagets egen? Hur länge kan man förväntas vara lojal mot ett land och en kultur som man har flytt ifrån? Diktjaget svarar inte på några frågor men, de möjligen internaliserade, rösterna i texten vittnar om spänningsfältet mellan två poler: Minnas och hålla vid liv, eller assimileras och glömma.
Samtidigt andas replikerna av en frustration över att inte bli helt emottagen i den nya kultur som man kämpar för att bli en del av. Trots alla ansträngningar kommer man alltid att vara styvbarnet som bara nästan välkomnas in i gemenskapen.
”Min far sa: Tala det språk som betalar ditt bröd”. Ett pragmatiskt råd: tag seden dit du kommer. Och som författare är det naturligtvis en bokstavlig uppmaning att behärska det språk på vilket man skriver. Brodern rakar sig och platt-tångar håret för att slippa se västerlandets karikatyr av terroristen när han ser sig i spegeln. Modern kräver förlåtelse och förståelse för de vedermödor hon utsatts för, och som hon själv har utsatt familjen för. Mormor lever i minnena för de gamla börjar inte om på nytt. Alla dessa röster frågar: vem är det du skildrar? Hur berättar du oss? Hur kan du svika oss och ditt ursprung genom att återge den osminkade sanningen?
Athena Farrokhzads dikt är ett vackert och naket berättande om hur svårt det är att vara en kulturell hybrid. Man är både-och och ingetdera samtidigt. Man är ”Sui Generis” – en unik blandning, och som sådan finns inga upptrampade stigar att gå på. ”Vitsvit” är ett exempel på ord-slöjd i den högsta skolan, och det finns egentligen bara en sak att tillägga: Läs!
