Det finns ingenting som sticker Svensken i ögonen så som grannens pretentioner. Det svider när svågern skrapar fram högsta triss-vinsten medan man själv får dra åt svångremmen. Man ryser när kollegan kommer fräähsande i sitt nya vrålåk. Man rynkar på näsan och torrkräks när en ny bekantskap presenterar sig med ett namn som klingar av tradition och historia. Svenskarna är helt enkelt lite dåligt rustade för att hantera andras framgångar men framförallt kan vi inte fördra att andra tror att de kan eller vet någonting. Att sticka ut hakan är den främsta dödssynden i vårt svårnavigerade samhälle och den som är hälsosamt glad över det de kan eller har måste genast sättas på plats.
Kanske är denna osympatiska egenhet i vårt samhälle en rest från mer primitiva tider då vi levde i en hårt kontrollerad rangordning? Min uppgång måste då med nödvändigtvis föregås av, eller föranleda, någon annans fall. Men se, livet är en lek! Samhället är ett spektakel! Du spelar en roll som du fått axla på någon annans order men du kan, och bör, ta kommandot över din egen berättelse. Det är väl roligare att vara hjälten än att vara statisten i sitt eget liv? Prinsesspartiet är konsekvent motståndare av Jantelagen men man måste också påminna sig om att “den som är stark måste vara snäll”. Man måste också påminna sig om att den enes ljus lyser klarare när det lyser tillsammans med den andres stjärna.
Så är det bara!
