Okeiko Onegaishimasu!
Jag blev erbjuden att arbeta tillsammans med den fantastiska dansaren och koreografen Ami Skånberg Dahlstedt inför ett symposium om Kön och konstruktion av Könsroller. Kan man tacka nej till någonting sådant? Aldrig i livet!
Under två månader lärde Ami mig ett klassiskt japanskt solo för män som spelar kvinnoroller. Axlarna ska dras bakåt och neråt till dess det gör ont, benen ska böjas så mycket som möjligt och bäckenet ska pressas bakåt till en vackert formad svank. I detta tillstånd av “feminin elegans” ska man alltså dansa lätt, luftigt och meditativt. Det är svårt. Det gör ont. Det är hur kul som helst!
Kroppen snörs in i kimono medelst 5 eller 6 olika snören och bälten, kragen dras ner i ryggen för att visa nacken (som anses som mer erotiskt laddad än urringning) händerna göms i kimonoärmarna för att inte avslöja hur stora och manliga de är. Solfjädern sveps och kastas i luften med precision och sirlighet. Jag skrider in i långsam värdighet till Japansk smörsång innan jag kommer till “min” plats på scenen. Åsa Holtz har designat ett snyggt ljusskimmer som lånar mystik och finstämdhet till framförandet och jag rör mig från ljus till skugga till ljus.
Symposiet i Helsingfors handlar om asiatisk konst och hur kön konstrueras genom positioner,smink, kostym etc i konsten. Det är spännande och jag blir inspirerad till mitt eget konstnärskap. Inspirerad att ta ut svängarna. Att leka. Upptäcka. Jag inser att det jag gör i min egen konst är en sorts “drag-show” fast inte med kön utan med samhällsklass och politik. Ju mer jag leker överklass, desto mer känner jag hur grundad jag är i mina egna värderingar. Paradoxalt nog blir jag tydligare för mig själv ju mera hängivet jag leker. Det var väl en intressant tanke?