Jag har startat ett filmprojekt som dels är en kommentar till samtidens hets att vårda sin image genom att synas i sociala medier med olika intressanta aktiviteter, att se någon meditera är kanske raka motsatsen?
Det verkar så enkelt när man beskriver det för någon annan. Sitta ned med öppna eller halvslutna ögon, andas. Följa andningen in. Följa andningen ut. När en tanke kommer får den passera. Det verkar så enkelt.
Jag sitter utomhus idag. Jag har tagit min tillflykt till sommarstället och ensamheten i Värmland och det är underbart. Solen skiner för första gången på flera dagar och jag sätter mig mot en solvarm vägg och landar. På meditationskudden. I kroppen. I mig själv.
Tanken är väl att jag inte ska tänka så mycket, men det är just däri utmaningen ligger. Nu sitter jag på meditationskudden och låter solen möta mina kinder och min panna. Jag oroas ett kort ögonblick och tänker att solen är för stark och att huden inte vant sig vid UV-strålarna efter vintern. Men tanken och oron passerar när jag andas in. Och när jag andas ut. Jag vilar ett kort ögonblick i att bara andas men så sätter några fåglar igång att tjattra i träden och jag som tycker det brukar vara många störande ljud i staden blir medveten om att landskapet runt omkring mig också är ett ljudlandskap.
Vinden smattrar i fasadflaggan som mina föräldrar har satt upp på stugväggen. Pressaningen som vi lagt över vedtraven prasslar också i vinden. En gök hoar över träden en bit bort. Men jag andas in och jag andas ut. Jag ger min kropp till gravitationen och den håller mig jordad. Jag ger mitt sinne till andningen och den håller mig sysselsatt. Jag ger mig själv till nuet och i nuet suddas jagets konturer.
Det brukar vara så lätt att säga vem man är: Konstnär, Storebror, Taxichaufför, Vegetarian, Atlet… Vi uppfinner etiketter, kanske i förhoppningen att de ska peka tillbaka på oss själva och, så att säga, ladda oss med olika unika egenskaper. Men utan etiketterna? Vilka är vi då? Suddiga i konturerna. Jaget töms på substans när kategorierna faller undan. Kanske det är så att vi hyser allt för stor tilltro till etiketternas makt att artbestämma människor? Kanske tror vi lite för mycket på att våra roller har en gravitationskraft som kan skänka jaget någon form av tyngd?
När jag sitter på min kudde och andas blir jag porös. Jag är alltför upptagen med att följa luftens passage in och ut ur kroppen och jag tappar mig själv ur sikte. Att vara uppmärksam på andningen innebär att jag är mindre uppmärksam på mig själv och då är det som om någonting makar på sig och lämnar plats.
Solen flyttar sig på himlen och jag tänker att stekytan kommer att bli ojämn. Det är en pilsnabb tanke bara men den brakar rakt in i stillheten och börjar svinga sig i gardinerna. Jag(et) springer efter och jagar. Försöker fånga tanken, hålla fast den, stilla den. Men så minns jag ju! Släpp den lille rackaren! Låt tanken fara och flänga och svinga sig i gardinerna eller i kristallkronan, den tappar intresset när du vänder bort blicken. Och så fungerar det ju: Ju mer jag intresserar mig för distraktionerna och klyvningarna och etiketterna och kategorierna, desto mer växer de i styrka och tar över.
Vinden tar tag i en hårslinga och kittlar mig på halsen. Åtminstone hoppas jag, mellan inandning och utandning, att det är håret och inte en fluga. Eller (hu!) en spindel. Det krävs mod att sitta och andas!
Och så infinner sig någon form av inre lugn. Jag föreställer mig att jag är en stor sten som ligger helt stilla i en klar damm. Andningen krusar ytan minimalt men vattnet är klart och drickbart. Stenen är urgammal och flyttar sig inte för någon. Stenar är inte kända för att vända kappan efter vinden.
Bröstkorgen höjer sig och sänks. Min nya meditationskudde är mycket bättre anpassad för min kropp och det är förhållandevis “lätt” att sitta stilla på den.
Ansiktet vänds ofrivilligt upp. Ögonen söker i en kort sekund efter orsaken till ett rafsande ljud och ett pip. En liten liten skugga far fort förbi i utkanten av synfältet. Det är en ekorre som bråkar med en fågel! Kanske om frön den gömt före vintern? Busfrön!
Blicken sänks igen. Blicken vänds inåt. Från naveln och nedåt: ett lod som håller mig på rätt köl. Från naveln och uppåt: ett träd som sträcker sina grenar mot himlen. Fingrarna kliar molnen på magen och jag ler ett kort ögonblick.
Så hör jag en bil en bit bort. Jag blir generad och undrar. Kommer den hitåt?
Jag andas och låter nuet hålla om mig men nu kommer den sablars bilen närmare. Jag vill inte titta, men jag tittar.
