Jag har startat ett filmprojekt som är en kommentar till samtidens hets att vårda sin image genom att synas i sociala medier med olika intressanta aktiviteter, att se någon meditera är kanske raka motsatsen? Projektet tar formen av en följetong på 108 videor och 108 texter.
Jag har gått in i min lilla ateljé-skrivarlya och stängt dörren om mig. Den chockrosa meditationskudden brukar göra mig glad men idag ligger pollenallergin mellan mig och entusiasmen. Det är dags för ännu ett besök till det jag kallar mitt Inre Majestät. Hundraåtta sådana timslånga besök är inplanerade och dagens session är den tredje.
Jag sitter på kudden och känner frustrationen stiga. Andas! Andas! Bara andas! Men istället för stillhet sätter andningen igång en frenetisk karusell av tankar och associationer. Andas in – andas ut – andas in – andas ut – snurra runt – snurra runt – snurra runt!
I meditationen söker jag efter en behaglig inre svindel snarare än yrsel. Jag har en bild av mig själv sittandes på kudden. Kanske ett litet litet leende i mungipan? Varför inte ett sådant där hemligt leende som Buddha eller Jesus eller Stålmannen eller andra andliga högdjur brukar ha? Jag provar att le på insidan men det känns strävt och motigt. Jag vill inte le idag, måste jag?
Jag sitter på kudden och känner irritationen stiga. Grannarna smäller i dörren precis utanför. En annan granne dammsuger. En tredje duschar-diskar-tvättar i vad som känns som en evighet. Rören låter som om en fyraårig tolvtonskompositör går loss på en vattenorgel. Andas! Andas! Bara Andas! Jag föreställer mig att alla de här störande momenten utförs av en enda arketypisk Besvärlig Granne som föresatt sig att förstöra för mig. Jag vet att det inte är sant. Jag skäms. Jag andas. Men det hjälper inte, jag sitter bara här och blir förbannad fastän jag borde slappna av och vara accepterande.
I meditationen söker jag efter Tranströmers romanska kyrka*. Jag vänder blicken inåt och hoppas på att upplysta valv bakom valv ska öppna sig oändligt. Mitt personliga namn på de där poetiska valven är “Mitt Inre Majestät”. Valven är inte tomma men fyllda med oändlig rymd, och utrymmet har potential att härbärgera och omfamna allt.
Jag sitter på kudden och upptäcker att dess festliga rosa färg inte tar bort det faktum att den är för hög och för hård. Knäna når inte riktigt ner till golvet och därför får jag inte den stabilitet som krävs för att kunna sjunka nedåt och inåt i koncentration. Visst, jag brukar skoja och säga att meditation är lite av en extremsport, men nu sitter jag här och vinglar på kudden som om jag vore en cowboy på Rodeo! Andas! Andas! Bara andas! Men man hejdar inte framrusande tjurar genom att andas på dem. Om man inte är stålmannen förstås. Jag biter ihop käkarna och kavlar upp ärmarna. Nu ska tjuren tjudras!
I meditationen söker jag efter mig själv. Jag är tarotkortens eremit: uppmärksamheten är min lykta, andningen är handen som håller den varsamt så jag inte ska tappa den i mörkret. Valven är inte upplysta än, men jag vet att de finns där inne. För jag har haft turen, eller nåden, att få se några glimtar av valv som öppnar sig bakom valv. Vilken syn!
Men idag är valven stängda och låsta och jag skrapar på porten med naglarna. Käkarna är spända och händerna ligger kloliknande på knäna. Sådana händer kan inte vrida om några nycklar, så det enda som återstår är att andas in och andas ut. Hålla blicken fixerad på eremitens lykta och sätta en fot framför den andra. Steg för steg, andetag efter andetag. Idag är käkarna spända och händerna kloliknande av frustration men i morgon ska jag stoppa tjuren genom att blåsa den i örat.
*Romanska Bågar dikt av Tomas Tranströmer
