Uppdrag: Representant för Dans i Värmland vid koreografikonferensen ke∂ja i Oslo.
“keðja was initiated by 6 dance organisations that wanted to develop the informal sporadic “Nordic Dance Meetings” that took place between 1999 to 2006. EU support was granted from late 2007 to the end of 2010. In 2011 the activities were funded almost entirely by Nordic and Danish funds.”
Rapport av Freï von Fräähsen zu Lorenzburg:
ke∂jaOslo: “DANCE AND NEW MEDIA”
”Den fjärde ke∂ja konferensen har valt som tema “Dans och Ny Media”. Bakgrunden till detta är en önskan att utforska var dansen står I förhållande till “Ny Media” och teknologi idag. Såhär tio år efter den stora vågen av intresse för dans och ny media, har den teknologi som var ny då (till exempel live video, ljud projektioner, motion-capture teknologi etc) hittat in i, och blivit assimilerad i etablerad danskultur.” (Målsättning från ke∂ja Oslo)
Det som slår mig, som deltagare i den här konferensen är frånvaron av förkroppsligande och fysikalitet. Deltagarna är många och internationella, främst med olika varianter av dansbakgrund (dansare, koreografer osv.) men också överraskande många producenter och representanter för dansinstitutionerna runt om i de Nordiska/ Baltiska länderna. I tre dagar pratar, lyssnar och tittar vi på ett stort antal föreläsningar, seminarier och panelsamtal men vid bara ett tillfälle under de seminarier som jag bevistade blev vi ombedda att ställa oss upp, röra oss i rummet och utföra en enkel gruppövning.
Hur kan det komma sig att en konferens, som knutit så många kompetenta ”kropps-uttryckare” till sig, blir så teoretisk och abstrakt?
Dansen som självständig konstart är fortfarande relativt ung, jämfört med tex musik, bildkonst, teater etc. Där övriga konstnärliga discipliner i många fall har århundraden av akademia och teoribygge, likväl som ett etablerat självrefererande språk, har dansen bara ungefär ett sekel av forskning bakom sig. Man kan ju argumentera att t.ex. Balletten visst har ett kodifierat uttryck och en sorts argot som växt fram allteftersom man identifierat behovet av nya danssteg och benämningar. Dansen som ”vetenskap” sträcker sig dock inte längre tillbaka än cirka ett århundrade. Tidiga notations-system (t.ex. Beauchamp-Feuillet notation) försökte visserligen dokumentera dansen så att den kunde sparas och distribueras, men dansens efemära natur gör det svårt, till och med idag, att dokumentera den på ett tillfredställande sätt eftersom man måste ta andra medier (som ju oundvikligen förändrar dansen genom de val av representation man gör) till hjälp. Dessutom går det inte att komma ifrån faktumet att dansen förevigt (?) är förknippad med kroppen, och alltså tappar själva essensen av vad den är, om den representeras genom ett annat medium.
Så för att återvända till ke∂ja:
En konferens av/ för dansutövare och dans-advokatörer, som innebär att dessa sitter ner och pratar om dans är kanske en förutsättning för att konstarten ska fortsätta att utveckla ett distinkt och moget språk som är grunden till en begynnande medvetenhet om sig själv och sin plats i de mänskliga kulturyttringarna.
Dans och ny media verkar vara ett tilltag som många tar till när de vill ge sken av att tänja på gränserna, och det är också detta som de införstådda är mest kritiska till. En av föreläsarna, Stuart Jones (senior research fellow vid St. Martins/ London), säger ganska träffande att det inte är så stor skillnad på det som gjordes på sjuttiotalet och det som görs idag, vad gäller användandet av ”ny Media”, det är bara verktygen som blivit mer användarvänliga.
Detta är såklart en sanning med modifikation, landvinningar inom relativt nya fenomen, såsom internet och virtuella världar, möjliggör uttryck idag som hade varit väldigt svåra och kostsamma att försöka sig på för bara tio år sedan. Frågan som återkommer i seminarierna är alltså hur man kan motivera användandet av ny teknik/ media i koreografiska sammanhang (så att den inte reduceras till specialeffekt) men också, och detta är intressant, ”dans-samfundets” uppriktiga känsla av ansvar att tillägna sig ny teknik så att man aktivt kan arbeta för att denna inte ska tränga undan behovet av kropp och fysikalitet.
Jag drar mig till minnes science fiction serien ”Star Trek”, där en av de fiktiva raser som befolkar universat expanderar sitt välde genom att assimilera andra varelser in i en sorts hive (eng. Bikupa) -kollektiv av biologi och maskineri. Kanske kan dans-samfundet vara en viktig motpol mot det potentiella avkroppsligandet som nya medieformer för med sig, inte genom att sammansmälta med maskinerna men genom att insistera på att den nya tekniken skall tjäna upplevelsen av den levda kroppen, och kanske rentav förstärka känslan av kroppslighet.
Ny teknik innebär nya möjligheter till uttryck och samarbete. Ghislain Boddington pratar i sin föreläsning ”Virtual Physical Bodies” om behovet av att släta ut hierarkier samt om samägandeskap av konstnärliga processer. Hon hävdar att vi alltid måste vara medvetna om huruvida vi talar i egenskap av ”Jag” eller ”Vi” i sam- /medarbetarprocesser. Denna medvetenhet är kanske också det som krävs när vi börjar arbeta mer intimt med maskiner och virtuella personer s.k. avatarer (religio-filosofiskt koncept där en ande eller gudom etc inkarnerar i en kropp som, så-att-säga, blir dess instrument och kontaktyta mot den manifesterade verkligheten) för att vi inte ska lösas upp och assimileras av den nya tekniken.
Det märks bland en del av deltagarna att ”Ny Media” är någonting som betraktas som hotfullt och främmande. När maskinerna blir medvetna om vår närvaro, och svarar på våra stimuli, är kanske inte steget så långt till att de blir medvetna om sig själva och utvecklar autonom handlingskraft (agency) bortom vår kontroll. Science fiction scenariot ovan: ”You will be assimilated, resistance is futile”, är en möjlighet som inte verkar så otrolig när vi står på tröskeln och på allvar kan se vad ny media och teknik kan åstadkomma.
Under föreläsningen ”Figure and Landscape3”, visar koreografen Ruth Gibson och mediakonstnären Bruno Martelli delar av en installation de har arbetat med. Ett av exemplen de visar innefattar en virtuell värld de skapat (en tredimensionell 360° miljö) som befolkas av figurer, vars rörelsemönster baseras på riktiga dansare. ”Betraktaren” (om ett så passivt ord kan användas i ett sammanhang som medger en viss interaktivitet) inbjuds att, ur första-person-perspektiv, utforska miljön samt gå fram till dansarna och titta på dem. En av seminariets åhörare invänder att installationen (som också visades på Dansens Hus i Oslo under festivaldagarna) var en besvikelse för henne eftersom alla ”dansarna” utförde samma dans.
Detta kan tyckas vara en oskyldig kommentar, men den illustrerar ganska tydligt den dikotomi som generationsklyftan kan innebära. Hon, en i danssammanhang etablerad konstnär i övre medelåldern, kunde inte se bortom dansarnas rörelser. Det var ”Dansen” som var det centrala, det semiotiska igenkännandet av dansarnas fysiska yttranden och tolkningen därav.
De yngre medlemmarna i publiken verkade ha en mer intuitiv förståelse för att det var den alternativa verkligheten, och vad dess ”naturlagar” tillät dansarna att göra, som var det viktiga. Någon i publiken påpekade att dansarnas rörelser faktiskt var väldigt olika, det var mediet (datorn, programmet etc) som gav sin prägel på rörelserna och alltså gav dem likartade rörelsekvalitéer. Det var ganska tydligt för oss som bevittnade den här växlingen att det någonstans hade skett ett paradigmskifte, där den yngre generationen hade en intuitiv förståelse för, och en förtrolighet med, den här tekniken. Min personliga reflektion är att vi som arbetar som konstnärer nu, och alltså börjar få upp ögonen för potentialen för vad dessa nya verktyg kan åstadkomma, redan ligger långt efter de barn som växer upp idag ifråga om intuitiv förmåga att tillägna oss ny teknik. Kanske borde vi be dem lära oss? Och med tanke på alla dataspel på marknaden kanske det bara är genom lekfullheten som vi kan bibehålla en känsla av kropp när vi på allvar börjar bosätta oss, arbeta och skapa i en virtuell verkligenhet?
Slutord
En representant för Dans i Värmland, eller en ”Avatar” för en institution (dvs bärare av institutionens mandat) om man så vill, kopplas loss från moderkroppen och skickas ut för att upptäcka, analysera, sondera och rapportera. Tre dagar av intensiva samtal, lyssnande och nätverksskapande resulterar i ny kunskap som kan assimileras av kollektivet när ”Avataren” återvänder från sitt äventyr. Egentligen är kanske detta en ganska bra liknelse för vad som faktiskt skedde under ke∂jaOslo. Det är ett stort ansvar att representera en region, med dess mångfald av kulturellt uttryck och spretighet av åsikter som ju alltid är en konsekvens av att många människor bor och verkar på samma plats. Ändå är det viktigt att ”Avataren” inte bara representerar sin region i omvärlden, men också representerar omvärlden i regionen när hon eller han återvänder.
Trots att dagarna i Oslo har varit fullspäckade med ord och människor, koncept och mirakler (Ny teknik verkar alltid som magi innan man förstår den) så är jag ganska klar över det starkaste intrycket, det som jag känner att jag verkligen måste insistera på att kommunicera till regionen: Vi behöver omvärlden! Om det så är via vår kära gamla analoga värld eller om det sker digitalt i cyberrymden, så är vi beroende av att komma samman, för att gemensamt skapa ny kunskap, filtrera den genom ändlösa förhandlingar och komma till samförstånd. I ke∂jaOslo bestod samförståndet av vikten att behålla en känsla av kroppen, av jaget, men också av ”vi:et” när vi nu låter tekniken skapa nya världar åt oss.