Är konstnärlig originalitet, ja kreativitet och estetisk innovation, någonting som kan läras ut? Eller är de talanger som möjligen kan fördjupas över tid men som man måste vara född med? Idag mediterar jag över begreppet Konstnärlig Metod, och utvecklar idén om hur en sådan metod kan se ut.

Arketypen ”konstnären” har varit en hamnskiftare genom tidsåldrarna. I den tidiga historien var hen kanske en shaman, vars öga för detaljer och vars hantverkskunnande upphöjde hen till medlare mellan världarna? Medeltidens kyrkomålare och 70-talets kultur-arbetare var kanske båda skickliga praktiker inom sina respektive skrån, men de hade antagligen inte pratat om samma sak när de pratade om KONSTEN. 1800-talets upphöjda Geni hade antagligen fnyst åt idén att konsten kan, och rentav bör, demokratiseras, och den postmodernistiska hållningen med värderelativism och inter-textualitet sätter marken i en gungning som inte medger någon fast punkt att klamra sig fast vid.

Jag tänker att oavsett när konstnärerna verkat i historien så har de ofta varit praktiker, estetiska specialister, som kallats in för att utsmycka, förvandla, försköna, chockera, trösta och egga med sitt hantverk. Vi konstnärer som lever idag är länkar i en mycket lång kedja av kreativa föregångare. Och med detta smalnar jag ytterligare av ämnet för dagens fundering: Föregångarlängden som Konstnärlig Metod.

Innom flera andliga traditioner är det vanligt att hedra de ”heliga” föregångarna. Ja, som man kan misstänka är det oftast en lång radda av mans-namn som reciteras eller sjungs eller på annat sätt görs till föremål för tacksamhet. Inte sällan finns också ett rikt material av semi-mytologiska berättelser om patriarkernas liv och gärningar och minnet av dessa, sedan länge döda, föregångare hålls vid liv i dagliga ceremonier och tacksägelser. Detta kollektiva ihågkommande av föregångarna stärker traditionens grundvalar och ger den moderna utövaren en djupare mylla att fästa rötterna i. Då och nu förbinds av en obruten apostolisk ordning, från begynnelsen ända fram till idag. Tradition och historia kan både verka som stabiliserande faktor och vara instrument för maktutövande.

Men man bör också komma ihåg att all historieskrivning är redigerad, och att all tradition bygger på enskilda individers val att föra en specifika fackla vidare på bekostnad av en annan. Tradition och Historia är inte enbart något givet som vi måste förhålla oss till. Vi bör ha ett kritiskt förhållningssätt och vi bör identifiera vem traditionen tjänar och på vilket sätt. Då kan vi också göra informerade val i nutiden. Vissa facklor har slocknat ut sedan länge och behöver tändas på nytt. Andra facklor bör släckas och begravas på havets botten. En tredje variant är att kasta ut alla facklor och enbart lysa vägen med elektriska led-lampor. Fast ett sådant val kan å andra sidan medföra risk för historielöshet och en censurerande kultur-revolution.

Föregångarlängden som Konstnärlig Metod

I min egen konstnärliga gärning undersöker jag de heliga förmödrarna (och är det inte avslöjande att det ordet markeras med rött i rättstavningsprogrammet?) och förfäderna i den tradition som jag vill verka inom. Det är en brokig skara kan jag säga! Somliga är döda sedan länge medan andra fortfarande lever i varierande grad av välmåga. Syftet med övningen är dock, med vetskap om att det är både oortodoxt och historielöst, att sammanställa mitt konstnärliga släktträd. Jag försöker i möjligaste mån att sätta in dessa mina föregångare i en kronologisk ordning så att jag kan recitera namnen och komma ihåg deras konstnärliga gärningar i min vardag.

Den som försöker sig på något liknande inser ganska snabbt att detta inte är praktiskt genomförbart. Hildegard von Bingen, Merce Cunningham och Cyndi Lauper har uppenbarligen inte verkat i en obruten tradition från urtid till nutid. Bättre då är det mer moderna och inkluderande begreppet ”Pool of Radiance” som fyller en liknande funktion. Begreppet kom till, på initiativ av samtida västerländskt Zen-utövande, som en kritik mot att kvinnor har osynliggjorts inom de andliga traditionerna. I min egen övning identifierar jag alla de viktigaste personerna som varit inspiration, lärare, vägledare och liknande på min resa. Jag försöker sortera dem kronologiskt så gott det går och i det arbetet träder ett mönster fram. Jag ser tendenser, jag blir medveten om återkommande teman. Jag ser den röda tråden som löper från spinnrock till spinnrock genom tidsåldrarna, för att slutligen läggas i mina händer. Och jag spinner tråden vidare. Forna tiders spinnerskor och spinnare ger mig någonting att inspireras av, eller att ta spjärn emot. Och med den röda tråden binder jag mig själv vid masten när vågorna går höga.

I arbetet med föregångarlängden, eller ”Pool of Radiance”, som konstnärlig metod skissar jag upp både det moderna landskapet och den tradition som jag verkar i. Mina konstnärliga förmödrar och förfäder är närvarande i min praktik och i den röda tråden i mitt undersökande arbete. Jag lär av deras exempel och deras okroppsliga handpåläggning sträcker sig genom tidsåldrarna och överför kraften och modet att stå rotad i den egna originaliteten och kreativiteten, även när de konstnärliga strömningarna skiftar.

Jag inleder varje session i studion eller skrivarlyan med en recitation i tacksamhet över dessa som lärde mig värdet av att se livet som någonting mysti(s)kt och poetiskt. Föregångarlängden blir aldrig klar, nya namn tillkommer och andra pensioneras, och en dag kommer kanske mitt eget namn att nämnas i slutet, när någon annan reciterar? Jag hoppas dock att jag får ha många verksamma år som konstnär och utbildare innan dess!

modern-krona-monogram