Magi som konstnärlig träning och performance-uttryck

  Den här artikeln är första delen av en personlig reflektion över performance-konstnärens träning och praktik. Om du redan är bekant med koncept som ”språkhandling”, ”performativitet” och ”social magi” kan du hoppa över den första delen och börja läsa efter rubriken MAGI nedan. Håll i minnet att jag talar specifikt om den performativa performancekonstnärens träning snarare än om filosofi eller andlighet i allmänhet.

  I boken How to do things with words (1962) [1] introducerade språkfilosofen J.L. Austin idén att språket inte bara har en deskriptiv (beskrivande) funktion för att förklara verkligheten. Enkla utsagor som ”Det regnar ute” kan vara en sann konstaterande-beskrivning av en faktisk situation eller ”Det regnar ute” kan vara en icke-sann utsaga baserad på medveten lögn eller missförstånd. Konstaterandet att ”Det regnar ute” kan undersökas och därmed verifiera om utsagan är sann. Språket har en deskriptiv, konstaterande och representativ funktion; det låter oss använda överenskomna ljud-symboler (ord) för att vi ska kunna kommunicera med varandra.

  Enligt Austin kan somliga yttranden i sig själva också vara performativa handlingar, d.v.s. de är i en annan kategori än de deskriptiva, konstaterande, representativa, verifierbara eller frågande uttalandena. En performativ ”språkhandling” kännetecknas av åtminstone två saker:

  1. Först och främst har en performativ språkhandling normalt inget ”sanningsvärde”, det vill säga, de opererar inte efter uppdelningen av ett verifierbart förhållande mellan sant – falskt.
  2. Vidare, att yttra en performativ fras (i dess rätta sammanhang) innebär mer än att bara ”säga” någonting. Snarare används performativa yttranden för att göra någonting.

  En performativ språkhandling påverkar och skapar verkligheten. Exempel på detta: ”härmed förklarar jag er äkta makar” eller ”Jag dömer dig till tio års fängelse”. Handlingen det innebär att utsäga är detsamma som en handling med makt att förändra. Med samma logik kan bild, artefakt och performance vara performativa. Heraldiska vapensköldar, till exempel, talar ett tydligt maktspråk som förstås även av den som inte är insatt i heraldik:

Familjen von Fräähsens vapensköld, i Davor Zovkos återgivning.

  I den västerländska kulturen svarar vi instinktivt på bilder såsom heraldiska symboler. De ”gör” någonting med oss när vi träffar på dem och alldeles särskilt om vi själva förlänas en vapensköld av en person som bedöms ha den legitima rätt att förläna den. Samma sak kan gälla för performativa artefakter: ordenstecken, flaggor, kronor, vigselringar och liknande bär en ceremoniell/ symbolisk makt att påverka omgivningen:

”Magiska” förlovningsringar med makt att verka som katalysator från ett tillstånd (icke förlovad) till ett annat (förlovad).

  Sociologen Bourdieau beskriver performativa handlingar som ”Social magi” [2]. Social magi är en överenskommelse, oftast omedveten, om att ”tro” på en essentiell verklighet inneboende i olika fenomen. Vi går med på att ”tro” på att det verkligen sker en förvandling i samma ögonblick som någon säger ”nu är ni äkta makar”, eller ”Nu kröner jag dig till kung”, ”Härmed får du statsministeruppdraget” eller ”här får du ditt doktorsdiplom”. Förvandlingen sker inte i någon objektiv verklighet utan ”bara” i våra medvetanden. Kungen, Filosofie Doktorn, statsministern, och så vidare, finns bara så länge det finns folk som fortsätter att delta i skapandet av hen som monark, doktor, statsminister genom att godta den sociala magin som förvandlar dem.

  Vår tilltro till det inneboende värdet i adliga titlar, pengar, berömmelse etc. bestäms av social magi. Adliga titlar förutsätter att någon vars legitimitet vi litar på, eller som har makt att upphöja en person, utför den sociala magin. Traditionellt har det varit kungar, kejsare och påvar som haft tillräckligt med legitim status för att kunna hantera sådan ”magi”.
Pengar, särskilt papperspengar (fiatpengar som inte kopplas till en myntfot av guld eller silver) , har bara ett nominellt värde: vi kommer överens om att en sedel har ett visst värde som ofta överstiger själva lumppappret som den är tryckt på. Även guldmynt har bara ett relativt värde: om en allvarlig kris uppstår är det konserver och antibiotika man kommer att handla med för man kan, som bekant, inte äta guld!
Stjärnstatus: En kändis strålar likt en stjärna eftersom hen reflekterar ljuset från myriader av beundrares blickar. Personen ifråga förvandlas inte nödvändigtvis till halvgud när hen blir känd, det är snarare villigheten hos en stor skara människor att ”tro” på hens stjärnstatus och unicitet som gör hen till en ”Supernova”. (kuriositet: nova betyder ”ny”, vilket kanske förklarar varför somliga stjärnskott bara behagar ett kort tag och aldrig riktigt etablerar sig som kändisar.)

  Social magi är för all del inte enbart hittepå! Litteraturprofessor Toril Moi har detta att säga om saken:

”Att påstå att något är en effekt av social magi är naturligtvis inte, det vill Bourdieu betona, detsamma som att säga att det är en illusion eller inte existerar: Man måste vara ädel för att kunna uppträda ädelt; men man är inte längre ädel om man inte uppträder ädelt. Med andra ord, social magi har mycket påtagliga effekter.” [3]

  Samtidigt kan performativa handlingar/ förvandlingar förstärka den sociala magin så att en bakvänd inlärningsprocess kan påbörjas (man kan lära sig att hantera rikedom, stjärnstatus etc. först när man fått den!)

“Man måste vara ädel för att kunna uppträda ädelt; men man är inte längre ädel om man inte uppträder ädelt. […] Att hänföra någon till en grupp med högre rang (adel i motsats till vanligt folk, […] osv) sätter igång en objektiv förvandling som bestämmer en inlärningsprocess, vilken i sin tur underlättar en verklig förvandling som för denna människa närmare den definition som ursprungligen gjordes.” [4]

  Performativitet och social magi förändrar världen. Performativ konst skiljer sig från presentation eller representation i det att den gör någonting med världen, den är så att säga en makthandling, samtidigt som den utförs. För den som vill få en inblick i konstnärlig forskning, med särskild betoning på performativa forskningsmetoder, kan jag rekommendera Barbara Bolts utmärkta artikel Artistic Research: A Performative Paradigm? (2016) [5]

  Sociologen och dansforskaren Rudi Laermans förståelse av performativ konst är att den är The reality of ‘doing reality’ – Det verkliga i att åstadkomma det verkliga. Inte bara talade eller skrivna yttranden kan vara performativa, menar Laermans. Även symboler, signaler, gester, och så vidare, kan vara performativa och inte bara representativa. Han lyfter fram film och teater som  exempel på icke-performativ, alltså icke-”reality doing”, konst: de är bubblor av fiktiv verklighet inom den verkliga verkligheten. Laermans menar att performativ konst är detsamma som ”doing reality” – att åstadkomma verklighet, det vill säga, det är konst som har en verklig effekt på sin omgivning.

  I min egen praktik som utövare av performativ konst, alltså en konstnär som ”åstadkommer verklighet”, använder jag kategorier som demiurgi, liturgi och magi (eller shamanism) för att sätta ord på de metoder som jag använder mig av I den här artikeln vill jag prata specifikt om MAGI, eller SHAMANISM, med underdelningen teurgi och taumaturgi.

 

 

Performativ konst, alltså konst som påverkar eller ”skapar”/omskapar verkligheten, är ren magi. Enligt Aleister Crowley (1875 – 1947), 1900talets mest ökända ockultist och enfant terrible, är magi detsamma som “the science and art of causing change to occur in conformity with will” – vetenskapen och konsten att åstadkomma förändring i samklang med den egna viljan. [7] Crowley menade att alla handlingar som påverkar verkligheten på sådant sätt är ”magiska”. Även tillsynes mondäna handlingar som att borsta tänderna, laga mat och  träffa en vän för en stunds fika är i grunden magiska eftersom de är den inre viljans handlingar i världen. Med ett sådant perspektiv har livets alla ögonblick, handlingar och möten potentialen att vara ”magiska”.

  Det finns många underkategorier av magi och shamanism. De två orden har etymologiska rötter som antyder makt respektive klarsyn och helande. I min egen konstnärliga gärning väljer jag att sortera in de ”magiska” praktikerna under de två kategorierna teurgi och taumaturgi. Många av de shamanistiska-magiska metoderna befinner sig i ett spektrum mellan, eller överlappar, huvudkategorierna teurgi och taumaturgi. De kreativa praktiker som jag sorterar in under demiurgi och liturgi återkommer jag till i nästa artikel.

  Jag själv arbetar med performance, ett konstfält vars moderna ursprung står att finna inom bild- och installationskonsten. Performancekonstens, liksom teaterns, äldsta rötter går dock tillbaka till kultiska urtida rituella skådespel. Performancekonst har ett starkt element av ritual och ceremoni över sig och jag kommer att återkomma till det i en senare artikel.

  Teurgi (från gammalgrekiskans: θεουργία – theourgía) innebär psykologiska, andliga eller magiska praktiker för att åstadkomma förändring i konstnärens subjekt. I klassisk magi antas sådana religio-magiska praktiker leda till henosis – en sorts förening med det gudomliga. I min egen performativa/ shamanistiska konst är teurgi rubriken för alla andliga eller fysiska praktiker som syftar till att förändra subjektets inre och yttre kropp som förberedelse för konst. Fysisk och psykisk träning räknas hit och det kan innebära meditation, drömövningar, röstövningar, och shamanistisk-extatisk kontemplation som medför ”visioner”. Fysisk teurgi kan vara yoga, dans, reflexträning, kroppsligt gestaltande och liknande. Det finns många teurgiska traditioner: yoga, alkemi, kabbala, tantrism, shamanism och västerländsk Hermetisk magi, för att nämna några.
För mig är teurgi de performativa praktiker och manipulationer som utvecklar kvalitén på konstnärens mentala och fysiska NÄRVARO. Allt som syftar till att öka det konstnärliga subjektets närvaro är tillåtet: andliga övningar, kroppslig träning, fysiska manipulationer och till och med plastikoperationer!

  Min egen långvariga zenbuddhistiska meditationspraktik är en teurgisk praktik som jag utövar så gott som dagligen för att öva på performativ närvaro. Här nedan ett exempel från 108 timmar av inre majestät ett film/ text/ meditationsprojekt som jag arbetar med just nu.

  En teurgisk performance-ritual jag utför några gånger dagligen är Pentagrammets mindre fördrivande ceremoni som sammanställdes av det ockulta sällskapet The Golden Dawn. Ceremonin inkorporerar inre visualiseringar, yttre gester och olika besvärjande ord på hebreiska och svenska. Här är en engelsk artikel om ceremonin. I ceremonin roar jag mig med att vända på kakan: Istället för att göra magi av konst så gör jag konst av den magiska ceremonin! 

  Taumaturgi (från grekiskans θαῦμα – thaûma, med betydelsen ”mirakel” eller ”underverk” och ἔργον – érgon, som betyder ”arbete”) är den mirakelkonst som magiker, helgon och helbrägdagörare ägnar sig åt. Den amerikanske druiden och författaren Isaac Bonewits definierade taumaturgi som ”användandet av magi för icke-religiösa syften; den konst och vetenskap som rör utförandet av ‘under’, det vill säga, användandet av magi för att faktiskt förändra saker i den fysiska världen.” [8]
  Taumaturgi är performativa (konstnärliga) handlingar som påverkar omvärlden och sådana kan inkludera nästan alla konstnärliga uttryck, så länge som de ”åstadkommer verklighet” ute i världen för att låna Rudi Laermans ord från den långa inledningen ovan.

  Här nedan är ett exempel på taumaturgisk verklighetsmanipulerande performancekonst. Vi bestämde oss för att utmana ett av samhällets sista stora tabun: att stinka på offentlig plats!

  Det är nu inte all konst som låter sig sorteras in under etiketten performativ. Det finns rent presentativ och representativ konst, som inte fyller någon annan funktion än att dekorera, utsmycka, underhålla eller väcka tankar. Sådan konst är inte sämre eller mer ytlig än performativ konst, den fyller bara andra syften. Jag vågar inte sammanställa någon lista över olika konstarter och var de hör hemma men min egen reflektion är att till exempel dans (min första konstnärliga hemvist) främst är presentativ och representativ: What you see is what you get. Kanske är det samma sak med teater? Man följer med aktörerna på ett narrativt förlopp där de (aktörerna) oftast representerar en fiktiv karaktär under tiden som pjäsen pågår.

  René Magrittes klassiska Ceci n’est pas une pipe – detta är inte en pipa, visar med all tydlighet att representationen inte är ontologiskt samma sak som det som representeras. Bilden av en pipa är inte en pipa.

  Marcel Duchamps verk Fontän från 1917 satte myror i huvudet på konstvärlden när han ställde ut en en signerad urinoar vid Society of Independent Artists utställning i New York i april-maj 1917. Jag som kallar mig performativ konstnär bugar inför för detta mäster-magiska tilltag! Här är ett konstverk som för alltid ändrade både (konst)världen allmänhetens bild av vad konst kan vara:

  Som sammanfattning på denna ganska långa artikel vill jag hålla fram att dessa är väldigt personliga reflektioner inifrån en enda konstnärs performanceträning. I nästa artikel kommer jag, som utlovat,  att skriva om demiurgi och liturgi som kreativa metoder. Egentligen hade det kanske varit bättre att skriva den artikeln först eftersom mycket av den magiska konsten jag ägnar mig åt har sitt ursprung i de ovan nämnda metoderna. Men, det får bli en cliffhanger! Kom åter och läs vettja.Källor:

[1] Austin, John Langshaw & Urmson, J. O. (1962). How to do things with words. London
[2] Bourdieu, Pierre (1996). The state nobility: elite schools in the field of power. Cambridge: Polity Press
[3] Moi, Toril (1994). Att erövra Bourdieu. Kvinnovetenskaplig tidskrift. 15(1994):1, s. 7
[4] ibid s. 7

[5] Barbara Bolt (2016) Artistic Research: A Performative Paradigm? i Parse Journal Issue #3 Repetitions and Reneges
[6] Performance research: [a journal of performing arts]. Vol. 13:2, On Performatics. (2008). London: Routledge for ARC, a division of the Centre for Performance Research. p. 25
[7] Crowley, Aleister (195?). Magick in theory and practice. New York: Castle Books
[8] Bonewits, Isaac (2005) Authentic Thaumaturgy second edition

You Might Also Like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *