”Sinnenas Gym” – Om vikten av obligatoriska estetämnen i skolan.

Litteratur, musik, poesi, teater, dans, naturupplevelser, parfym, en välkomponerad måltid, spännande fotografier, elegant mode (eller gränslös haute couture?), kärlek, sorgen efter en älskad som gått bort, en teckning från ett barn, svår videokonst, smal konstfilm, chockerande dålig konst, galet bra konst…. Alla dessa är egentligen helt onyttiga.
 
Vi tränar våra kroppar och våra hjärnor. Vi tränar motoriken och vi tränar våra reflexer så att vi ska kunna trycka snabbt på en knapp om det behövs. Vi tränas i att fort och utan att reagera svara på kommandon med rätt handling. Vi tränas till att gå till jobbet, helst så tidigt i livet som möjligt. Vi tränas i att stanna på jobbet, helst så länge i livet som möjligt. Vi drillas att hålla kroppen frisk så att det inte ska bli något produktionsstopp någonstans. Det samtida TV-utbudet lär oss att all mänsklig samvaro bygger främst på konkurrens och tävling. Allt detta är nyttigt.
 
Men de estetiska ”onyttiga” ämnena tränar vår förmåga att se och höra i världen. Dessa är ”sinnenas gym” som slipar vår förmåga att skilja mellan doften av cypress och doften av lindblom (eller mellan aceton och bensin).
I sinnenas gym drar vi i tappar och stavar och lär oss att se skillnad på kornblott och petroleumblått, men ju mer vi ser av den sinnliga världen desto mindre viktig framstår skillnader i pigmentering i huden.
I sinnenas gym tränas organismen att höra skillnad på oboe och klarinett, på ”Hesa Fredrik” och på ett lejons hungriga rytande.
I sinnenas gym lär vi oss känna igen smaken av honung, chili, och tryffelsvamp. Vi lär oss att somligt smakar illa och kanske bör spottas ut igen.
I sinnenas gym utvecklar vi fingertoppens känslighet för de små nyanserna i hela sandpappersskalan. Sinnesatleten förväxlar inte råsiden eller is med gladpack eller en het spisplatta.
 
En värld som enbart firar nyttan skulle förvandlas till en monokrom mardröm. I en sådan värld skulle Reinfeldts slogan ”Jobbmaskinen Sverige” blomma ut och bli verklighet; Landet vars raison d’être är att skapa jobb och mer jobb; en torftig vision för ett så rikt land som Sverige.
 
Jag vill se en skola som tränar hela människan. Kropp, knopp, fri tanke och gott hjärta. Jag vill se ett utbildningssystem där känselspröten tränas och där ungdomarnas sinnen finkalibreras så att de kan orientera sig i den fortfarande rika värld där vi lever tillsammans med andra arter.
 
Jag litar på människor som stannar upp och säger ”Wow” när doften av lavendel kommer smygande på kvällsbrisen. Jag känner förtroende för människor som använder sina kylskåpsmagneter för att sätta upp barnens eller barnbarnens teckningar i köket. Jag tror på människor som hör skillnaden mellan taktfast marsch och pukor som mullrar. Sådana människor förstår vad som är viktigt. Sådana människor förstår vad det innebär att leva.
 
Visst har vi skolplikt i Sverige. Somliga skulle kalla det ett privilegium. Vi är tydligen inte främmande inför att ”tvinga” barn och unga att lära sig matematik eller historia eller samhällskunskap. Men utan ”onyttans krydda” tappar svenska språket, fysiken och kemin smaken. Nej, låt skolan vara ett sinnenas gym som fostrar kännande och igenkännande individer. Då är de inte främlingar i världen eller inför sig själva.
Läs mer:

You Might Also Like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *