Hundtext #1

Hundtext är mitt namn på den textmassa som en författare måste skriva innan hen har lärt sig att författa. I andra yrken kallas det att man gör sina hundår: Sträva för liten lön med de tråkigaste arbetsuppgifterna till dess man har bevisat sig och får anställningen eller befordran eller löneökning. Författaren måste skriva sin ”Hundtext” och det kan ta många år. I min egen praktik skriver jag varje dag, oscensurerat, bara för att få ur mig textmassan. Här är en kort bit av dagens Hundtext:

Tung text

Kära gamla självförakt. Så du ständigt uppvaktar mig. Så artigt du kommer på visit nästan varje vaken minut. Men du är ingen kärkommen gäst, förlåt om jag begår en fadäs som säger det till dig. Du är inte någon välkommen gäst, ursäkta min ohövlighet som säger det till dig. Om jag inte släpper in dig så kommer du ändå att slita i stugväggen. Dina metallklor, kanske pläterade med rhodium eller någon annan vit-skinande metall, skrapar och river i husknuten. Du vill komma in. Och jag vill hålla dig ute.

Men jag öppnar dörren för dig du ovälkomna gäst. Jag öppnar dörren för dig så att du inte skall rasera min lilla hydda i ditt raseri. Din kropp är liksom oformlig och har en obestämbar färg. Bokstavligen omöjlig att artbestämma. Du har samma färg som den färg som ges av ögats blinda fläck till allt som fläcken passerar. Du finns men du syns inte. Men dina klor känns desto mer. Och de rakbladsvassa, nej inte rakbladsvassa… Och de laserskarpa, nej inte laserskarpa… Och de barracuda-tands-vassa borsten på din rygg plöjer upp små fåror över hela min kropp när du niger på tröskeln.

Välkommen kära gäst. Du skall få det bästa som huset förmår. Jag ger dig det bästa av allt. Ett skålpund kött av mitt innersta. Några torra gamla ben som blir över efter att hjärtat slutat slå. Du får det: hull och hår. Och skinn och ben. Och flänsost. Allt ska du ha, O dyre gäst. Annars tar du det. Och jag undrar: är det saligare att giva än att taga? Är det saligare att giva än att tagas? Jag ger. Do ut des.

Det enda konstanta i det här arbetet är att orden måste ut. MÅSTE. Och att jag inte kan hejda dem. Lika lite som självföraktet kan hållas ute. Orden måste ut. De glöder och bränner hål i stuggolvet om jag inte öppnar dörren och säger: men flyg då lilla ordfluga! Och då måste de alla lyfta och rasa ut i världen. Jag säger rasa, men de rör sig i flock. Böljar fram och åter som miljoner eller miljarder små små solar över himlen. Det är vackert att se dem få luft under vingarna.

Orden är också mina beskyddare. Jag släpper orden fria och de bränner allt i deras väg. Nej inte förbränner, förintar. Orden förintar allt blinda-fläcken-färgat som kommer emellan dem och friheten. De är mina allierade. De är mina livvakter.

Orden är palatsvakterna. De tar hand om det onda. Även de tunga orden vakar. Även mörka ord. Även sträva, vassa, farliga ord. De är alla i min tjänst. De tjänar tronen och den som sitter där. Sanningen skall släppa er fria, sade en gammal landstrykare, och hans ord var sanna.

You Might Also Like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *