108 timmar av inre majestät, session 2

Jag har startat ett filmprojekt som dels är en kommentar till samtidens hets att vårda sin image genom att synas i sociala medier med olika intressanta aktiviteter (att se någon meditera är kanske raka motsatsen?), och dels är ett fördjupande arbete med ”Prinsen av Lorenzburg”. I projektet använder jag film, kropp och text för att utforska Inre Majestät.

Format: 108 x en timmes video där jag själv mediterar framför kameran. Efter varje meditation skriver jag en text. Här är den andra av hundraåtta sessioner.

I kontemplationen skalar jag av allt det yttre med varje andetag. När tankarna kommer får de flyta förbi som en doftfri och nästan osynlig rökelse, de finns där men jag måste inte jaga dem. Mitt inre är ett väldigt rum, utan väggar eller tak, och vad gör väl lite rökelse som snabbt skingras i tomheten? Jag inser att tankarna bara är imma som snart förflyktigas, så varför ska jag bli upprymd eller nedstämd eller arg?

Med varje nytt andetag faller någonting bort, och jag undrar: är det en bra liknelse att tänka sig skulptörens stämjärn mot ett stenblock? I början yr vassa flisor och skärvor omkring och riskerar att rispa både händerna och kinderna men med tiden blir de färre. De blir mindre skärande. Porösa. Rökartade. Stämjärn och hammare, andning och uppmärksamhet, låter ett någonting/ ingenting framträda ur stenblocket. Det fanns en jag-formad hålighet där inne i stenen och den tomheten har alltid längtat ut till tomheten utanför. I meditationen knackar jag försiktigt på materialet. Jag sitter och beräknar bästa stället att placera järnets egg mot den skrovliga ytan. Det är ett arbete som kräver precision även om det låter kontra-intuitivt, för: borde inte dynamit vara det snabbaste sättet att skapa ett hål?

Och nu måste jag tänka om!
Klippan, eller köttet, är inte oviktiga! De är inte något själens fängelse som ska malas till stendamm för att befria en isolerad ande. För är det inte de upplysta dammkornen som får, de annars osynliga, solstrålarna att synas? Syftet med kontemplationen är inte att släppa ut det lilla jag-formade hålet på insidan, nej, istället är det VÄLDIGHETEN som ska släppas in. Och det är väl där jag landar i mina funderingar i dag: Jag mediterar för att barriären mellan ”innanför” och ”utanför” ska genomskådas som den doftlösa rökelse den är. På avstånd tycks den solid och självklar men på nära håll ser jag ju tydligt att den bara består av rökslingor. Barriären mellan ”Jag” och ”Du”, eller snarare ”Jag” och ”Inte-Jag” är en sorts kalejdoskopisk spegel som gör mig yr och splittrad. Varenda en av Spegelns rök-facetter erbjuder mig ett nytt egen-ansikte och det är lätt att förlora sig själv i jagets labyrinter.

Men är inte syftet med en labyrint att först hitta vägen in och att sedan kunna ta sig ut igen?

Jag knyter fast änden av mitt röda garnnystan strax under naveln, och med varje andetag lägger jag ut en bit av snöret så att jag har någonting att följa på min väg ”dit” och ”tillbaka”. Eller mer troligt: det blir en invit till VÄLDIGHETEN att skölja in i vindlingarna och besöka mig på min plats i labyrintens hjärta.

You Might Also Like