108 timmar av inre majestät

Jag har startat ett filmprojekt som dels är en kommentar till samtidens hets att vårda sin image genom att synas i sociala medier med olika intressanta aktiviteter, och dels är ett fördjupande arbete med Prinsen av Lorenzburg. I projektet använder jag film, kropp och text för att utforska ”Inre Majestät”.

Format: 108 x en timmes video där jag själv mediterar framför kameran. Efter varje meditation skriver jag sedan en text på ett tema som jag bestämt i förväg. Här är den första av 108 filmer och 108 texter. Texten finns under videon.

Idag hade jag idén att filmskaparen och magikernsAlejandro Jodorowskys 82 ”budord” för ett gott liv kan bli föremål för betraktelse eller kontemplation. Jag gillar tanken. Till exempel så är det sista budordet: ”Om djävulen besöker dig medan du mediterar, få honom att meditera också.” Ja vad betyder det egentligen?

I meditationen sitter jag med öppna ögon och andas. Jag försöker att inte hoppa på varje tanke-tåg som passerar perrongen, nej, målet är att stå kvar och se tågen passera. Eller molnen flyta förbi. Det finns många olika metaforer och bilder man kan ta till.

Vissa dagar är det svårare än andra dagar. Då sitter jag mest och kämpar och glömmer av att andas i långa stunder. Jag sjunker ihop och hamnar i någonting helt annat (föreställer jag mig) än meditation. Då är sinnet distraherat och jag byter tåg hela tiden. Åker vilse. Kommer tillbaka till stationen. Går en bit till nästa station. Ser kanske några tåg åka förbi innan jag hoppar på ett igen. De dagarna känner jag mig som den uslaste meditatören i världen… Men poängen är förstås att det inte gör någonting om jag råkar vara lite ”usel” en dag. Bara detta att sätta sig ned och hålla klaffen och vända uppmärksamheten på någonting annat än den konstanta tågtrafiken är värdefullt i sig. Även ifall tågen krockar och tar mig på villospår titt som tätt.

Andra dagar sitter jag och brottas med Hin Håle själv. Tankarna är mörka, åskmolnen hopar sig, tåget tar mig till Auschwitz och lämnar mig där. På hållplatsen står den gamle Satan och välkomnar med spott och spe och taggtråd. Då vill jag skygga och åka tillbaka med tåget men se det går ju inte! Jag sitter vackert fast med Helsickets Herre och ända sättet att ta sig ur knipan är att överlista honom. Eller ta honom i famn och dansa en snabb tango, kanske han tröttnar och byter kavaljer i pausen? Om jag är skärpt just den dagen kanske jag leker juridik ett slag, men sedan minns jag ju att djävulens advokat nästan alltid vinner. Vad gör man?

”Om djävulen besöker dig medan du mediterar, få honom att meditera också.” Andas. Vänd uppmärksamheten inåt till altaret som ingenting kan besudla. Eller snarare, vänd blicken till den plats där ett icke-existerande obesudlat altare kunde ha stått. Istället finns en helig tomhet som öppnar famnen och tar emot. Om Djävulen dyker upp finns det inget som han kan skita ner. Om han svär så det osar rinner spottet av mig. Om han gör utfall glider slagen undan. Om han driver gäck med mig skrattar jag åt honom. För när jag sitter på det obefläckade icke-existerande altaret kan själve Djävulen försöka sig på en massa konster, och det kommer han nog att göra. Men det är förgäves. Tomhet, liksom altaren, är omöjliga att rubba. Då blir gamle Satan kanske nyfiken och undrar vems båt han satt sig i. Varför är det ingen som ror? Vare sig in mot land eller ut mot havet?

”Om djävulen besöker dig medan du mediterar, få honom att meditera också.” När jag sitter på det tomma altarets plats kan inte vare sig änglar eller demoner få mig att vackla. Och kanske Djävulen själv sätter sig i skräddarställning, face à face, och studerar mig för att klura ut vad det är jag håller på med?

Djävulen behöver mycket uppmärksamhet för att må bra. Hans narcissistiska ego kräver ständig bekräftelse, för det är ett svårt och ensamt arbete att axla ondskans mantel. Han krumbuktar sig och rådbråkar hela arsenalen av frestelser, han arbetar hårt för att hitta precis rätt verktyg för att jag ska titta upp och hypnotiseras, men med uppmärksamheten och andningen grundad i kosmos navelsten är jag bortom både räddning och förtappelse.

Och då sätter sig djävulen och mediterar med mig. Frestaren har blivit förförd, för är det inte så att vi åtrår de objekt som är mest undflyende? Inte ens den Lede kan stå emot och nu sitter vi alltså där mitt emot varandra och andas i tystnad. Och tystnaden välkomnar alla. Och i tystnaden kommer vi till ett samförstånd, Djävulen och jag. Skillnaderna mellan frestare och frestad, mellan objekt och subjekt, smälter bort och gryningen sköljer in över en tom perrong. Den här morgonen har tågen ställts in och alla medarbetare i helvetets nio kretsar har fått ledigt. På det tomma altarets plats kunde en leende djävul och en leende buddha ha tagit varandra i hand. Om de hade existerat.

You Might Also Like