Ett anställningsbrev och en kärleksförklaring till kunskapandet!

Erasmus av Rotterdam säger (om jag får översätta fritt):

”Den sanne bokälskaren är inte den som håller sina böcker gömda i lådor och skåp, och som aldrig hanterar dem. Den sanne bokälskaren är den som, både dag och natt, tummar, nöter och sliter böckerna. Som fyller marginalerna med mångahanda anteckningar och som föredrar spåren efter ett rättat misstag framför en helt felfri sida.”

Som konstnär och humanist verkar jag i samma tradition. Jag tänker att det är vägen, vänd-märkena efter att ha hastigt ändrat kurs, som är kunskapens egentliga hem. Kunskapen kan inte unna sig att bli lat och mätt inom akademins fyra väggar, nej sanningen är en vagabond som ständigt måste möta öppnare vyer och högre rymder.

En poetisk inledning på ett personligt brev? Ja, självklart. Poesin och pedagogiken borde vara grannar!

Som konstnär med en längtan in i akademin tycker jag det är viktigt att det finns en bred förståelse för vad konst- och kulturutövande kan innebära. Alltså inte bara i dess materialitet men i dess teleologiska aspekt av riktning mot tillblivelse. Jag kan tycka att den politiska ingången till konsten får en oförtjänt stor särställning idag då konstens potential som politisk budbärare, som provokation eller folkhälsoprojekt i många fall överskuggar andra förståelser för vad konst kan vara och göra.

Själv är jag mer mystiker än politiker i min konstnärliga gärning. Jag är övertygad om att konst och kultur är själva spaden med vilken vi, som samhälle, bryter ny kognitiv och innovativ mark. Kanske hade vi aldrig åkt till månen, byggt datorer eller seglat världen runt under haven ifall inte konstnärer och författare tänkt ut dessa koncept innan ingenjörskonsten hunnit ikapp?

Om jag någon gång söker anställning på ett konstnärligt universitet så är det till lika delar av kärlek till konsten som till ”kunskapandet” som mänsklig aktivitet. I min lärargärning ville jag balansera upp fokuset på de politiska aspekterna av en konstnärlig utbildning eftersom konstens gåtfulla och lekfulla dimensioner också behöver få sina röster hörda. Samtidigt tycker jag att man tidigt i sin utbildning skulle tjäna på att introduceras till vetenskapsteori och ett paralellt pågående samtal (vilken paradox) om svårigheten att klä det ordlösa i ord. Fast kanske också om vikten av modet att ibland bara tiga och göra? Ludwig Wittgenstein säger att: ”mitt språks gränser är mitt universums gränser” och: ”Om det vi inte kan tala om, måste vi vara tysta”. Som konstnärer är vi inte bara hänvisade till att vara politiska kommentatorer, vi kan spränga igenom språkvallen och bli förkämpar för det gåtfulla och oerhörda i att vi som art, efter att vi ätit oss mätta och sovit och fortplantat oss, ägnar oss åt så ”onyttiga” aktiviteter som konst, lek och humaniora.

Det är i den andan som jag vill undervisa.

För en mer heltäckande bild av mitt eget konstnärskap och mina skilda intressen får jag hänvisa er även till min portfölj och övriga två hemsidor:

Portfölj 1 scenkonst, undervisning och representation

Portfölj 2 grafiskt material, artefakter och annat

www.lorenzburg.org ett pågående storskaligt community art projekt

www.finaglosan.se kåserier om ord och språklighet

full signatur

You Might Also Like