Månflicka

De var nästan helt läkta nu. Såren på handen. Eller BETTET vore kanske mer adekvat. Bettet var nästan helt läkt. Huden kändes helt slät igen, fast liksom upphöjd och rosa. Den såg spänd ut precis där tänderna hade gått in. Glansig. Rynkig. Fast någon infektion verkade det ju inte ha blivit som tur var. Sånt kunde gå illa det hörde man ju talas om. Fast det var inget stort problem i hennes egen situation. Hon var alltid så noga. Stolt över att vara noga med saker och ting. Ordning och reda var hennes melodi och när hon blev biten för ganska exakt 28 dagar sedan så hade hon naturligtvis sett till, nej ”tillsett”, att såren/ bettet blev ordentligt rengjorda och omlagda. Man ska inte slarva med vilka ord man väljer vare sig i tal eller skrift. Kanske ”ombesörjt” var bättre ändå? Fast det spelade ingen roll just ikväll. Och inte när fåtöljens stoppning var så tunn att de vassa fjädrarna nästan stack igenom tyget och in i skinkorna. BETTET hade också perforerat huden och det hade blött ymnigt. Det hade blött igenom bandagen. Rött mot vitt, som vallmoblommor i snödrivor. Fast så dumt. Romaneskt liksom… ROMANESQUE(T). Vallmo blommar inte om vintern. Och nu var det vinter. Månskenet glittrade mot gräset. Ljuset reflekterades mot iskristallerna och rakt in genom fönstret. Frost bara, för det hade inte fallit någon snö än. Men ändå magiskt och osannolikt på något vis att just hennes eget öga skulle träffas, HA(!) drabbas?, av en seriekrock av ljus och ytor. Solljus mot måne, måne mot grässtrå, grässtrå till öga. Osannolikt i ett, på det hela taget, tomt universum. Samtidigt oviktigt för snart skulle det sätta igång och då var det bara det röda mot det vita som skulle ha någon reell substans. För, vad är verkligt frågade hon sig själv medan hon fingrade på radbandets filigrankulor. Silver (naturligtvis) men det hade inte börjat svida i fingertopparna ännu. Av silvret. Av månljuset.

Stadens skyskrapor stack upp som enorma blinkande obelisker bortanför trädgårdens stillhet. Frosten hade konserverat varje grässtrå, men ändå skälvde liksom hela scenen av en inre aktivitet. Det var säkert någon frekvens, någon sorts minimala svängningar, som kom substanserna att vibrera av månskenet. Och varför inte? Hon kunde själv känna fotonerna färdas genom synnerven och in i limbiska systemet. Och Cerebellum låg och lurpassade i bakhuvudet. HA! Bokstavligen. Jag vet, så dumt, tänkte hon om sina egna tankar. Men snart skulle någonting börja gro där inne i mörkret. I bakhuvudet. Sträcka på sig och vakna. Då skulle silvret svida mot fingertopparna. Kanske en ljusblå och grå rännil av rök stiga från fingertopparna? Kanske fingeravtrycken brännas bort mot det, plötsligt, allergena silvret? Hon visste helt enkelt inte! Det var första gången det skulle ske och det skulle nog inte gå städat till. Hon grämde sig för det för hon tyckte om raka linjer och rutmönstrade textilier. Lägenheten var inredd helt utan groteska stormönstrade saker. Helt utan ROMANESKA Putto’s, eller hette det Putti i plural? Ja inga såna i varje fall. Raka linjer. Rutor. Kanske på sin höjd någonting prickigt, men inte kaotiskt prickigt utan prickigt med en baktanke. Ja intelligent design om man så säger. Sånt gillade hon. Rakt, rent, enkelt att torka av. Det är lätt att rensa bort vallmo som invaderat snön (om blommor hade blommat om vintern). Det ska vara vitt och rent och det röda ska vara lätt att torka bort. Fast blodet på gasbindan hade lämnat efter sig en svag brun ton även efter att hon tvättat den.

Kanske skulle snön äntligen komma ikväll. Polissirenerna i fjärran tydde på det. Eller var det en brandbil? Någonting händer alltid i staden och det var därför hon tyckte om att vara vaken om natten. Hon tyckte om att sitta vid fönstret och tänka att hon var vid medvetande medan ett oändligt antal okända aktiviteter försiggick där ute. Bortanför trädgården. Fast trädgården var en del av staden förstås. Trots att den var hennes egen. Och hon var trädgårdens och stadens, för så måste det ju naturligtvis hänga ihop. Men en gång hade hon gått ut i trädgården och lyssnat på sirenerna. De lät märkligt organiska, nej inte som orgelpipor men som vindpipor. Men så heter det inte ju inte på svenska. Windpipe? Strupe! Det hade låtit som sirener men hade kommit från strupen på någonting mörkt som hade kommit på besök till trädgården. För exakt 28 dagar sedan. Aj, så märkligt det sved i fingertopparna. Det börjar svagt och intensifieras, tänkte hon. Kanske som när/ om man lägger handen på en spisplatta som långsamt värms upp. Förr eller senare kommer ögonblicket då man måste dra undan handen. Förr eller senare kommer någonting mörkt, som gömmer sig i bakhuvudet, att sträcka ut handen och då kommer hon att ta den i sin. Och då är det inte en hand längre. Inte i månskenet och då kommer filigrankulorna att ligga kvar i fåtöljen och de rutiga gardinerna kommer att röra sig i vinden och fönstret kommer att stå öppet. Om det börjar snöa kommer flingorna att sväva in på månljusstrålar och landa på mattan. Den är randig men snart fläckig av ulliga ansamlingar av stora fluffiga snöflingor. Om det börjar snöa.

Men mormors radband hettar, glöder, svagt i mörkret trots ljuset från måne och gatlyktor. Mamma sade alltid att det finns saker, föremål, i världen som sörjer. Man ska inte väcka dem i onödan. Men nu glöder silvret i handflatan och snart är plattan för varm. Fast det är inte själva tingen som äger magisk kraft, så vidskeplig är hon inte! Fast så måste man ju ändå erkänna den mörka närvaron i trädgården förra månaden. Organisk och ytterst substansrik trots att den bara var en gäst. Eller borde vara en gäst, kommen eller insmugen från en mardröm som någon glömt stänga dörren om. Det räcker med en glipa så kan någonting slinka in. Och Bettet var en mycket påtaglig påminnelse om att man inte ska klappa mardrömmar eller klia dem bakom öronen. Men det var månljuset och röda höstlöv mot rimfrost som hade lockat ut henne i trädgården den gången. Det är rätt enkelt att kratta upp röda höstlöv för att lämna plats åt snön som snart ska komma. Men så störs kanske lugnet, meditationerna, av en siren som tjuter i öronen. Kanske någonting mörkt kommer smygande i skuggorna. Som vore det gjort av rännilar av rök, fast mörkt, mörkt, nästan svart? Hon minns inte. Det är så suddigt för ögonen. Den inre blicken. Hon har det på tungan. I bakhuvudet. Det pirrar där i djupet och rör på sig. Hon har alltid älskat att vara vaken om natten för hon vet att okända människor och skeenden håller henne sällskap på avstånd. Men nu bränner silvret, och hon vet att hon måste öppna fönstret för att släppa in fluffiga flingor. De yr där utanför och slår sina vingar mot rutan. Det vita har kommit! De svävar in i rummet nu. De svävar runt henne och sirenerna tjuter utanför trädgårdens staket och det är dags att släppa radbandet och sträcka på sig lite grann. Det är dags att vakna och fatta handen i mörkret och följa med. Hon vet det nu. Det kliar på handen, hud märkt av stramare rosa. Det kliar i strupen! Trädgården är vit! Hon vill sjunga högt och vråla mot skyskraporna. Trädgården är vit, radbandet sover och i natt ska det röda målas mot snön som sakta lägger sig på gatorna.

You Might Also Like