Vi kliver på treans spårvagn på Sanatoriegatan. Vi har två, ganska vackra, talismaniska jackor att ta på oss. Dom märker ut oss men skyddar oss samtidigt. Dom är ett kollage av idéer, symboler och texturer som vi tycker representerar vår gemensamma resa i projektet. Jackorna är impregnerade med ren surströmmingsdoft. Vi iklär oss stanken. Utanförskapet. Monsterskapet. Håller en hel spårvagn gisslan genom lukten som sprider sig mellan de två stinkande kropparna: en i den främsta vagnen och en i den bakersta. Ett spänningsfält av stank. Två vittnen är med oss. Den ena filmar och den andra sitter stilla på sin plats. Bevittnar. Är en allierad. Någon som vet.

Jag tänker att hela arbetet med myt och monsterskap och fältstudier har varit en förberedelse för denna sista och svåraste resa som vi nu påbörjar. Detta är en monstruös initiationsrit. Rite de passage. Från ett tillstånd till ett annat. Från insidan till utsidan. Kasta loss… Vi befinner oss i ett nomadiskt rum. Spårvagnen definieras inte av ett centrum som den är lokaliserad till, utan till sträckan mellan två punkter. Att vara i rörelse är dess funktion.

Jag sitter på mitt säte och vägrar. Jag känner vägran som en klump i magen och som en skam som bränner i kinderna. Det är för sent att vända om.

Arbetet med den stinkande kroppen gör mig porös nog att, metaforiskt, lämna människornas värld. Inför kollektivets åsyn offrar jag mig själv som människa när jag utför en performativ handling som är så tabubelagd i vår kultur: att stinka.