Performativ konst är ett annat ord för ”magi”

I den här artikeln vill jag reda ut vad som definierar de olika konstnärliga fälten performing arts, performance art och performative art. Jag själv rör mig i gränslandet mellan performance och performativ konst och kommer att erbjuda min knorr på det hela lite längre ner på sidan under rubriken Performativ konst är ett annat ord för ”magi”.

Det verkar råda förvirring kring begreppen performing arts (scenkonst – förenklat), performance art (performancekonst) och performative art (”performativ” konst). De tre olika kategorierna delar samma etymologiska bakgrund, nämligen det latinska per – ”genom” och fornireförse” men också ”upphetta”. Sammantaget blir betydelsen att genomföra eller utföra någonting. Alla tre, performing art, performance art och performative art genomför och utför någonting men ”slutprodukten” kan se ganska olika ut. Alla tre kan för alla del sammanfalla inom ett och samma verk, men de är i grunden inte samma sak. Man kan förlåta att lekmän, och kanske även enskilda konstnärer, inte har ordning på vad som är vad, men det blir ett kvalitetsproblem när även konstnärliga lärosäten och utbildningar inte hänger med i svängarna. Till exempel finns det utbildningar och kurser som har med ordet ”performative” i sina kursbeskrivningar, dock nästan helt utan att faktiskt beröra performativ konst.

Jag förenklar:

Performing arts är ofta (men såklart finns det undantag) ”scenkonst”, artisteri, skådespeleri, film, dans, vissa musikframträdanden, konserter, sceniskt trolleri och liknande. Jag ser performing arts främst som ett hantverksyrke – du lär dig ditt instrument, tränar ditt skådespeleri, akrobatik eller dans till dess du har nått en skicklighetsnivå som gör att människor gärna löser en biljett till ditt framträdande.
Den typiska hemvisten för performing arts är en teater eller ”black box”.

Performance art däremot kommer från bildkonst-fältet. Grovt förenklat kan man säga att genealogin för performance är: från Skulptur -> via Installation -> till Performance. Performancehar en stark tradition av live-uppförande – en ”här och nu” aspekt som tar fasta på den konstnärliga gestens flyktighet. Det bör också nämnas att det finns videoperformance-verk där performancet visas via länk eller vid ett senare tillfälle. En performance kan vara noga planerad eller helt spontan. Den kan också vara ganska flytande i konturerna, tillåta en hög grad av publikinteraktion och/ eller ha en långt driven idébaserad konceptuell estetik. Till skillnad från i klassiskt måleri, skulptur eller installation är konstnärens egen kropp inte bara inflyttad i verket utan en bärande del av det. Valet av rum/ framförandeplats, tidpunkten och relation med publiken är ofta viktiga komponenter i performancekonstKonstformen blandar gärna olika konstarter inom samma verk. Live-elementet erbjuder situationer där konstnärens fysiska handlingar och närvaro sker nu och sedan är borta – det är själva utförandet/ handlingen som är verket. Konstnärliga artefakter såsom tavlor, skulpturer eller filmer kan för all del bli ett resultat av en performance, men de är då kanske snarare att betrakta som ”ekon” eller ”fossil” av den performance som var den skapande akten. Performance kan vara nedtonat eller uppseendeväckande och ritualiserade estetiken lånar sig bra som uttryck i aktivistiska handlingar.
Den typiska hemvisten för en performance kan vara ett konstgalleri, ett köpcentrum, en spårvagn eller egentligen vilken plats som helst, men gärna en som är oväntad eller laddad på ett särskilt sätt som passar den konstnärliga intentionen.

Performative art är kanske svårast att förstå och, tycker jag, den konstart där många svajar mest. Precis som i scenkonst (det utökade begreppet enligt ovan) och i performance, innebär performativ konst någon form av ut-/ upp- eller genomförande. Det som skiljer performativ konst från sina kusiner är ”vari”, eller snarare i vilket ”moment”, själva verket vilar. I en teaterpjäs uppstår verket när skådespelarens rolltolkning möter en publik. I en performance uppstår verket nu genom konstnärens kropp och ritualiserade handlingar. I performativ konst är det inte vad publiken upplever, eller vad konstnären utför med sin kropp/ rekvisita som är själva konstverket. Snarare är det vad verket ”gör” i en utökad betydelse, som avgör om det är performativ konst.

Om du vill få en fördjupad förklaring kan du läsa min artikel som du hittar här.

Jag rekommenderar också den här utmärkta artikeln av Barbara Bolt.

Performativ konst är ett annat ord för ”magi”.

Uttrycken ”varde ljus”, ”Jag döper dig” eller ”härmed döms du till fängelse” är performativa språkhandlingar. Du talar, och dina ord utövar makt i världen. Detta är magi rätt och slätt. Det betyder, menar jag, att performativ konst måste ha en ”magisk” komponent för att överhuvud taget kunna kallas performativ. Det är språkhandlingens, eller för all del den fysiska handlingens, effekt som är det konstnärliga momentet. Man kan nog lika gärna kalla denna konstart för operativ konst, exekutiv konst eller verkställande konst. Jag talar och världen förändras. Jag handlar och världen förändras. I samma anda måste performativ konst alltså förändra/ göra (i bemärkelsen att utföra) någonting, eller åtminstone ha ambitionen att förändra/ göra någonting, för att kvala in i kategorin. För att en handling/ språkhandling ska kunna vara performativ i social mening måste den vara igenkännbar, det vill säga, den måste ha likheter med yttranden som gjorts tidigare och som nu har kodifierats tillräckligt för att kännas igen som en performativ gest. Ett exempel: ”Jag döper dig” är att betrakta som ett performativt citat – det är en upprepning av en känd formel som människor hört otaliga gånger tidigare. Det är därför formeln kan få effekt. Om man i samma situation (kyrka, dopfunt, församling, spädbarn) säger ”Jag kokar dig”, har yttrandet naturligtvis inte samma effekt. DOCK kan yttrandet få stora konsekvenser just för att det bryter mot det förväntade ceremonielet.

Inom ”magin” har vi inga restriktioner som kräver att en handling/ språkhandling ska vara igenkännbara från något tidigare sammanhang. Däremot måste handlingen vara igenkännbar som performativ för oss själva.

Tyvärr saknas ofta kompetensen att undervisa i performativ konst och estetik eftersom det kräver en god förståelse för ritualens konstnärliga och pedagogiska potential, kanske parad med en solid förståelse för det sociologiska begreppet ”social magi”. Kunskap om ceremoni, ritual och magi är dessvärre inte med i grundutbudet i våra konstnärliga utbildningar, därmed kan man inte i egentlig mening (anser jag) undervisa i performativ konst. Jag använder ordet ”magi” både metaforiskt och bokstavligt. Du måste ha en bergfast övertygelse och någon form av auktoritet (”magisk” kraft) i ditt tal eller i dina handlingar för att kunna utföra performativa gester. Sedan är det inte så noga om den ”magiska” kraften kommer från esoteriska kraftkällor, från din legitimering inom ett auktoritetsyrke som jurist, militär eller läkare, eller om du har ”magisk” auktoritet i din yrkesroll som drottning, påve, konstnär eller ”magiker”. Performativ konst är omöjlig om du inte också har någon form av ”makt” att lägga bakom dina konstnärliga gester!

Dessvärre är det inte möjligt för de flesta av oss att bara sätta igång att utöva juridik eller medicin eller annan världslig auktoritet. Så, hur tränar man sig i den performativa konstens grundhantverk? Eftersom magi är gratis och tillgänglig överallt (för den vars ögon har stavar, tappar och trollstavar och alltså kan se den ”magiska” kraften 😉 ) så kan man ju börja där.
Min egen performativa träning består av två delar:

  • Daglig meditation, baserad på shikantaza (en zenbuddhistisk meditationsform) för att öva upp min känsla för känslighet, närvaro och spontanitet.
  • Klassiska ”magiska” ritualer från främst den västerländska magiska traditionen. Dessa magiska ritualer utförs oftast i ensamhet – du är en ”spect-actor” (ett uttryck som myntades av regissören och teater-tänkaren Augusto Boal) – alltså både spectator (åskådare) och actor (skådespelare) samtidigt. Du ensam är både avsändare och mottagare inom samma konstnärliga-rituella gest.

Det finns en bred litteratur, och många olika traditioner, kring magi. Den tradition jag vilar på är främst det västerländska ”Golden Dawn” systemet som använder sig av ett gnostisk-kristet myt- och symbolspråk för att åstadkomma förändring i subjektet och i vidare utåt i världen. Ett exempel på en daglig magisk övning kan vara någon form av rituellt fördrivande av störande influenser. Vissa ”kraftord” åtföljda av särskilda gester, och en inre bild av en flammande cirkel kring konstnären, kan resultera i ett mätbart skifte i psyket över tid.

Här är länkar (engelska) till några ”enkla” magiska ritualer att börja med. Just dessa bygger på ett gnostiskt judeo-kristet symbolspråk (magisk-filosofisk qabalah):

Magiska övningar och ritualer har en hög grad av stilisering, använder täta lager av symboliska dofter/ färger/ rekvisita, samt inkorporerar handlingar, ord och fokus på kroppsliga sensationer som åtföljs av inre visualiseringar. På så vis skapas en samstämmighet mellan det sagda, det utförda och det inre. Det är inte ovanligt att magiker också är konstnärer, då båda praktikerna har en tydlig estetisk komponent.

Här är en lista med länkar (tyvärr bara på engelska) över historiska konstnärer som också var ”magiker”

Och några samtida magiker-konstnärer (tyvärr också bara på engelska):

Som avslutning vill jag slå ett slag för att konstnärer också tränas i ceremoni och ”magi”. Dels för att det magiska curriculumet vässar sinnena, vilket ju är en god förutsättning för att skapa konst, och dels för att träningen gör konstnären känslig för nyanser och subtila strömningar i de sociala näten av makt och relation som ständigt omger oss.

När vi börjar utforska performativa och ”magiska” former för konstnärlig träning, börjar vi också dra i trådarna till de relationer vi är en del av, både privat och i ett större sammanhang. Därmed har man tagit de inledande stegen till att etablera en egen performativ/ operativ/ verkställande konst- och livspraktik.

Här är ett exempel på en performativ performance jag själv och några konstnärskollegor genomförde på Galleri Box i augusti 2020. I min position som prins av mikronationen Lorenzburg utför jag en magisk-performativ handling när jag upprättar ett nytt konstnärligt fält: The Royal Performative Arts.

Om du själv är nyfiken på magi, ceremoni och performativitet kan jag rekommendera att du börjar med magikern och författaren Jason Louvs sammanställning av artiklar, podcastavsnitt och youtube klipp.

You Might Also Like

2 thoughts on “Performativ konst är ett annat ord för ”magi”

  1. Bra skrivet. Visst är begreppsanalys vackert! Mycket av det du skriver om i avsnittet om performativitet brukar lingvister benämna ”pragmatik”, när det handlar om olika talhandlingar och vad uttalanden praktiskt gör. Ett alternativ till att dra inspiration från den magiska traditionen skulle kunna vara att se på vad (främst) antropologer säger om ritualer och symboliska handlingar. Såväl den sociologiska traditionen benämnd ”symbolisk interaktionism” som antropologen Roy Rapaport kanske kan ge nåt.

    1. Hej Adam! Tack för din kommentar och tips om vidare läsning och research 🙂 ”Pragmatik” låter tillräckligt nära ”magi” för att jag ska gå i gång på det 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.