Artistic Research: A Performative Paradigm?
I PARSE JOURNAL Issue #3 Repetitions and Reneges, hävdar Barbara Bolt att The Performative Turn (Det performativa ”greppet” eller “vändningen” [i relation till konst och forskning]) har haft en gradvis allt viktigare position i samtalet om konst och konstnärlig forskning de senaste årtiondena. Den klassiska förståelsen av ordet ’performativ’ går tillbaka till språkfilosofen J.L Austins essä How to do things with words (1962) där ”språkhandlingar” är ”performativa”, det vill säga yttranden som inte bara beskrivs som deskriptiva eller konstaterande utan är handlingar i sig själva, med makt att förändra sammanhanget som de yttras i.
I essän The Experiential Turn (Det upplevelse-baserade ”greppet”) menar Dorothea von Hantelmann att nära på all konst är ’performativ’ om man skall använda Austins definition, och att man istället bör prata om en upplevelse-baserad metod. Bolt är kritisk till en sådan utveckling i teoribildningen då hon menar att det kan leda till ett introvert fenomenologiskt undersökande kring hur konsten uppfattas snarare än vad den ”gör”. Hon menar att ordet bör förstås såsom till vilken grad konsten/ forskningen har en performativ kraft att åstadkomma rörelse/ förändring. Detta står i kontrast till etablerade forskningsparadigm som vanligtvis kan delas in i kvalitativa eller kvantitativa forskningsmetoder som inte nödvändigtvis samtidigt påverkar det som de undersöker.
Bolt menar att ett performativt forskningsparadigm, skilt från kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder, måste lösa flera uppgifter. 1) definiera vad som är specifikt för det nya paradigmet, 2) utveckla ett självständigt fält med egna protokoll för vad som kan anses vara ”bevis” samt definiera koncept, metodik, tolkningsmetoder etc. Endast efter ett sådant grundläggande arbete kan man utvärdera om det är motiverat att tala om ett nytt forskningsparadigm.
Austins essä från 1962 har inspirerat till en teoribildning där konstverk inte längre bara ”läses” som text som ska uttolkas utan också ses som handlingar med kraft att sätta skeenden etc i rörelse. Filosofer och teoretiker såsom Gilles Deleuze, Judith Butler och von Hantelmann har använts inom olika konstnärliga discipliner för att motivera ett liknande paradigmskifte från enbart ’uttolkande’ till ’performativ’ förståelse.
I artikeln lyfter Bolt särskilt fram filosofen Judith Butlers definition av ’performativitet’ inom dennas arbete om kön, makt och genus. Butler menar, tvärt emot den modernistiska idén om att det är den unika, ’sui generis’, genialiska konsthandlingen som har kraft att bryta igenom konventionerna och skapa rörelse i tanke, känsla handling etc, att ’performativitet’ förutsätter repetition och ”återberättande”.
Som performance kan räknas en specifik teateruppsättning, konsthandling eller framträdande medan ’performativitet’ innebär en repetitiv utsaga eller handling som samtidigt skapar det som den åkallar. Butler menar alltså att performativitet aldrig kan vara en enskild unik handling som uppstår i ett vakuum utanför normer och konventioner, däremot kan repetitionen av konventionella uttryck vara ”alltför perfekta återgivningar (performances)”, ”dåliga återgivningar”, ”förvridna återgivningar”, ”överdrivna återgivningar” eller lekfulla och inverterade ”återgivningar”.
Det är just i den performativa aktens egenskap av ”citat” som den kan igenkännas och ha kraft att sätta skeenden i rörelse, och det är återgivningens position inom konventionen som låter den påverka normen.
När Butler talar om ”Gender Trouble” (problem att iscensätta kön) betyder det att ”problem” uppstår eftersom performativ repetition aldrig är ett exakt upprepande av ”samma” men alltid en upprepning av’différance’ (skillnad) – Jacques Derridas position att varje performativ återgivning samtidigt är sin egen artbestämmande och produktiva orsak. Det betyder att all återgivning samtidigt innebär en risk för dålig (alltför perfekt, lekfull, förvriden, inverterad etc) återgivning och det är just dessa ”misstag” eller mutationer som har potentiell kraft att sätta i rörelse och det är dessa avvikelser som har potential att vara material för forskning.
Ett problem som uppstår är hur det konstnärliga (performativa) forskningsfältet ska kunna sätta upp kriterier för att verifiera forskningsresultatens giltighet. Här föreslår Bolt att vi går tillbaka till Austins åtskillnad mellan ’konstaterande’ och ’performativa’ yttranden: konstaterande yttranden (och forskning) etablerar bryggor mellan modeller och verkligheten, medan performativa yttranden (och forskning) gör någonting i världen. Traditionella anspråk på ett experiments upprepbarhet med samma resultat fungerar inte i ett performativt forskningsparadigm, alltså är ett möjligt krav performativ forskning att det ska åstadkomma förändring: kunskapa/ skapa OCH åstadkomma förändring samtidigt.
Ett specifikt problem för konstnärlig forskning är att gränserna är flytande mellan process, verk och mottagningen av forskningen-verket. Hur ska man kunna avgöra om (den performativa) forskningen har nått sitt mål? Istället för att lockas in i fällan att bara beskriva forskningen-verket eller att bedöma om det är av god ”kvalitet” eller inte, så menar Bolt att man kan försöka avgöra om forskningen-verket är framgångsrikt genom i vilken grad det har kraft att uppnå en effekt på publiken/fältet/forskaren och att den effekten måste vara en inneboende konsekvens i själva forskningen-verkets tillblivelse. Det måste med andra ord ske en sammansmältning mellan bli till-vara-göra.
Enkelt uttryckt kan skillnaderna mellan traditionell forskning och ’performativ’ forskning sammanfattas som att:
”vetenskaplig forskning” är konstaterande idet att det beskriver världen. Metoden är upprepningsbarhet av experiment och möjligheten att matcha ny kunskap mot redan etablerad kunskap och sanningsanspråket kräver att det finns en korrelation mellan modellen och verkligheten.
”Konstnärlig forskning” är performativ i det att den har en effekt i världen. Metoden är upprepning med variation/mutation. Sanningsanspråket ligger i forskningens kraft och effekt.
Problemet för all forskning ligger i hur man ska översätta ”Raw life” till data. Molekyler, konstverk, stjärnor och historiska skeenden existerar inte i form av siffror och grafer.
Vetenskapernas” problem är att själva metoden skapar ett avstånd mellan den nakna verkligheten och representationen av verkligheten. För konstnärliga forskare ligger svårigheten i att upptäcka, kartlägga och mäta effekterna av förändringar som uppstått på grund av forskningen-verket. Detta är särskilt svårt eftersom sådana effekter och förändringar kan uppstå över lång tid eller på icke uppenbara sätt.
Bolt föreslår en lista på frågor som den konstnärliga forskaren kan ställa:
– Hur förändrade forskningen fältets praktiska moment?
– Vilka metodmässiga förändringar kom till genom processen?
– Vad påvisade forskningen-verket? Vad gjorde det?
– Vilka nya koncept framträdde i forskningsarbetet?
– Ändrar de nya koncepten förståelsen och praktiska moment på det egna fältet och/eller på andra fält?
– Har forskningen-verket en känslomässig, estetisk eller kinestetisk påverkan på mottagaren?
– Förändrar forskningen-verket vår uppfattning om världen?
Avslutningsvis gör Bolt ett klargörande kring sin tolkning av performativitetsbegreppet och distanserar sig samtidigt ytterligare från von Hantelmanns argumenterande för att all forskning redan är ’performativ, och att det främst finns ett behov av ett upplevelse-baserat forskningsparadigm. Bolt menar att Hantelmann har alltför stort fokus på konsten och verket och hur det upplevs av en mottagare. Bolt vill istället fokusera på vad som sker när konst blir forskning. Här stöder hon sig på på Mechtild Widrich som också menar att det är den inneboende kraften till förändring som avgör om forskningen eller konsten är performativ.
Sammanfattning:
Den klassiska förståelsen av ordet ’performativ’ går tillbaka till språkfilosofen J.L Austins essä How to do things with words (1962) där ”språkhandlingar” är ”performativa”, det vill säga yttranden som inte bara beskrivs som deskriptiva eller konstaterande utan är handlingar i sig själva, med makt att förändra sammanhanget som de yttras i.
Bolt menar att ett performativt forskningsparadigm, skilt från kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder, måste lösa flera uppgifter. 1) definiera vad som är specifikt för det nya paradigmet, 2) utveckla ett självständigt fält med egna protokoll för vad som kan anses vara ”bevis” samt definiera koncept, metodik, tolkningsmetoder etc.
Butler menar, tvärt emot den modernistiska idén om att det är den unika, ’sui generis’, genialiska konsthandlingen som har kraft att bryta igenom konventionerna och skapa rörelse i tanke, känsla handling etc, att ’performativitet’ förutsätter repetition och ”återberättande”.
Det är just i den performativa aktens egenskap av ”citat” som den kan igenkännas och ha kraft att sätta skeenden i rörelse, och det är återgivningens position inom konventionen som låter den påverka normen.
Ett problem som uppstår är hur det konstnärliga (performativa) forskningsfältet ska kunna sätta upp kriterier för att verifiera forskningsresultatens giltighet
Ett specifikt problem för konstnärlig forskning är att gränserna är flytande mellan process, verk och mottagningen av forskningen-verket.
[Bolt] menar att man kan försöka avgöra om forskningen-verket är framgångsrikt genom i vilken grad det har kraft att uppnå en effekt på publiken/fältet/forskaren och att den effekten måste vara en inneboende konsekvens i själva forskningen-verkets tillblivelse.
”vetenskaplig forskning” är konstaterande i det att det beskriver världen. Metoden är upprepningsbarhet av experiment och möjligheten att matcha ny kunskap mot redan etablerad kunskap och sanningsanspråket kräver att det finns en korrelation mellan modellen och verkligheten.
”Konstnärlig forskning” är performativ i det att den har en effekt i världen. Metoden är upprepning med variation/mutation. Sanningsanspråket ligger i forskningens kraft och effekt.
