108 timmar av inre majestät, session 5

Jag har startat ett filmprojekt som är en kommentar till samtidens hets att vårda sin image genom att synas i sociala medier med olika intressanta aktiviteter, att se någon meditera är kanske raka motsatsen?

Innan regnet faller sätter jag mig ner på träaltanen. Och ställer klockan på 1 timme. Och gör det bekvämt för mig själv på meditationskudden. Och vänder ryggen åt sjön bakom mig. Och vänder faktiskt ryggen åt hela vida världen. För en stund.

Innan regnet faller, faller jag inåt i mig själv. Mjukt. Nyfiket. Enkelt. Att kunna sitta på det här sättet är en gåva jag får och en gåva jag ger. Det finns så många saker jag skulle kunna göra i stället. Nyttiga saker: diska eller jogga eller läsa på om mitt pensionssparande. Onyttiga saker: dras in i internetfejder med nättroll eller slentrian-shoppa onödiga prylar med kreditkortet eller ligga i sängen hela dagen och äta smågodis. Istället gör jag till synes ingenting, utom att vänta på regnet förstås.

Innan regnet faller blir jag medveten om en fräschör i luften och på insidan. Naturen håller andan medan jag andas så uppmärksamt jag bara kan. Jag har alltid tyckt om ögonblicken just innan ovädret kommer och nu sitter jag här och faller inåt i en frisk syremättad tomhet. Det finns gott om svängrum på insidan. Om jag har en bra dag är både luften och sikten fri. Andra dagar är det dimma eller rasande eldstoder med en kraftig rökutveckling som rövar bort alla perspektiv och fördunklar alla färger. En sådan dag är blicken monokrom och alla ljud reduceras till en enda skränande bordunton. Men nu sitter jag här och väntar på regnet som kanske snart kommer att falla.

Innan regnet faller startar Granne A, borta i Östan, sitt lilla sågverk och klyver ved så det vrålar över sjön. Det stramar lite i smilbanden och jag tänker “typiskt!”. Mer vill jag inte göra för kameran är på och jag har en överenskommelse med min insida: sitta stilla, uthärda, utforska. Och så klart: följa andningen. Koncentrationen är som en sådan där spolformig leksakssnurra som man vrider till så att den börjar spinna fort fort runt sin egen axel. Den balanserar på sin lilla spets bara så länge som farten är tillräcklig. Med koncentrationen försöker jag uppnå balans genom att hitta den perfekta punkten att vila i. Då kan hela världen centrifugera hej vilt omkring mig utan att det stör det minsta. Granne A, han där borta i Östan, avkvistar och klyver och fixar en lång stund och jag inser att jag kan inte vänta på att han ska bli klar. Jag måste lära mig att leva med att grannar klyver lite ved ibland! Och då uppstår vardagsmagi: Vedkaparen blir ett fyrtorn av ljud, någonting att bjuda in som riktmärke istället för någonting att bekämpa. Jag vilar i mitt centrum och fåglarna sjunger och grannen kapar ved och allt är så lugnt som det bara kan bli innan regnet faller.

Innan regnet faller tar Granne B, borta i Västan, sin fyrhjuliga gräsklippare på en åktur. Min koncentration utkämpar ett flerfronts-krig. Jag är inklämd mellan fåglarna och de två grannarna som valde att göra någonting “nyttigt” nu innan ovädret. Men på insidan är sikten fri och jag ser att allt runtomkring mig är som den där leksaken som snurrar fort fort och jag behöver inte lägga mig i. Jag vilar mitt i mitten medan grannarnas ljud dansar tango över skogarna. Jag är inte avundsjuk eller missunnsam, de får hållas.

You Might Also Like