Som konstnär arbetar man hela tiden. Låt mig säga det igen: SOM KONSTNÄR ARBETAR MAN HELA TIDEN. Alltså bokstavligen hela tiden. Har informationen sjunkit in än eller ska jag ta det en gång till? Konstnärer lever för att få skapa. Konsten, kulturen, reflektionen, kommentaren till samtiden, den intellektuella frigörelsen, protesten, ja alla dessa komponenter ingår i konstnärens 24-7 arbete men vi får sällan betalt för ens en bråkdel.
Att vara konstnär är inte glammigt på något sätt. Arbetet innebär ofta ett enormt arbete för att få privilegiet att arbeta: innan konsten blir till måste konstnären utföra ett uttröttande gratisjobb (ibland på flera veckor) där hen försöker formulera sin vision klart och tydligt så att en bidragsgivande institution ska lätta på börsen och ge “grönt ljus”. I ansökan ska ingå: introduktion, bakgrund, mål, syfte, målgrupp, projektbeskrivning, projektets samarbetspartners (+ vidhängande CV och konstnärligt utlåtande eller avsiktsförklaringar), projektbudget, länkar, bilagor, konceptbeskrivning samt gärna en idé för hur projektet ska dokumenteras och inrapporteras och arbeta med jämställdhetsfrågor… ..PUH!
Det var bara en av många ansökningar.
Ofta måste konstnären tänka i det långa perspektivet: hösten 2018? ja då ska jag göra installation nummer fyra i min installations-serie! Samtidigt måste jag ha tre alternativa idéer som jag kan göra ifall ansökan om medel faller igenom. Dessa tre alternativa idéer kräver, var för sig, sin egen ansökan (kanske sammanlagt tre veckors HELTIDSarbete, och då menar jag inte 40 timmarsvecka) och så börjar snurren igen!
Konstnärer måste vara väldigt bra på att vänta. Beredning av en ansökan tar lång tid och i vakuumet mellan deadline och ett eventuellt Ja eller Nej måste konstnären sätta igång med de ansökningar för alternativa lösningar, eller rentav alternativa projekt, som ska täcka upp ifall den första ansökan får avslag. Under tiden får konsten vänta. Det går inte att skapa, att utveckla innovativa idéer, medan man hänger i ett vakuum.
Sveriges bidragssystem för konst och kultur är ett perverterat upphandlingssystem. Vi konstnärer är en sorts oavlönad Public Service-sektor som spenderar mycket av vår tid till att formulera våra bästa idéer så att dessa kan väljas eller ratas i en ansiktslös och maktfullkomlig referensgrupp (I min fantasi sitter denna grupp dolda i ett moln av cigarrök och konjaksångor och fnittrar ondskefullt). Under tiden får konsten vänta.
Vid avslag tre eller fyra eller tio tänker jag att jag inte är tillräckligt bra på att skriva ansökningar. Jag måste göra längre ansökningar, bättre underbyggda, fler bilagor. Jag måste skärpa mig, måste lägga ner mer tid, måste skära ner på min planerade ersättning i kostnadskalkylen. Medan tre eller fyra eller tio ansökningar ligger och jäser framför anonyma beslutsfattare, i anonyma mötesrum, jobbar jag extra i disken på en restaurang och hoppar in som vikarie på förskolan och jobbar extra i en närbutik och, naturligtvis, skriver fler ansökningar. Som konstnär måste jag vara bra på att vänta.
Men konstnärer har inte tid att vänta: Magen kurrar och själen värker. Konsten har inte tid att vänta: Samhällsfrågor behöver kommenteras och nya ord/ sånger/ dansrörelser måste få bli bevittnade och få bli en del av världens berättelse.
Vi konstnärer är en guldreserv av idéer och kreativt kapital som bara väntar på att utnyttjas på ett hållbart och hyggligt sätt. Offentliga och privata aktörer måste bli bättre på att stötta utövarna, de som utbildar sig inom konst och kultur och som spenderar årtionden på att förfina sitt hantverk. Det är ett oförlåtligt slöseri med resurser att de professionella kreatörerna och innovatörerna är upptagna med en evig loop av pappersexercis medan konsten väntar.
Freï von Fräähsen zu Lorenzburg
